Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 09:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-svenska-david-ritschard-stjal-showen-pa-sthlm-americana/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Svenske David Ritschard stjäl showen på Sthlm Americana

Höjdpunkten på Sthlm Americana är David Ritschard, som gör en fantastisk konsert. Foto: Kristin Blid

Det är mest country och folkmusik på endagsfestivalen Sthlm Americana, med en del disparata inslag. Men den bästa spelningen gör svensken David Ritschard, som är lysande, berörande och rolig rakt igenom.

Ibland handlar den märkligt diffusa americana-genren om att lite väl lättsamt och urskillningslöst omfamna de amerikanska schablonerna. Det har alltid provocerat mig en aning, eftersom få länder är så komplicerade att tycka om. Och i den spännvidd som ryms inom amerikansk traditionsmusik finns allt ifrån skjutglada baptister till hbtq-aktivistiska folksångare med rötter i minoritetskulturer. Dessutom med en skillnad i verkshöjd som går från bärskillar med pick up-truck till det mest sofistikerade litterära berättandet. 

Men nu är vi förstås i Sverige, och här betyder americana kanske mest av allt fin amerikansk traditionsmusik med kraftigt sentimentala och nostalgiska drag. Utbudet på denna tredje upplaga av Sthlm Americana går att beskriva just så, men det är samtidigt rätt varierat. Det som överraskar en aning är rockabillyns återkomst. The Legendary Shack Shakers, Justin Townes Earl och Bror Gunnar Jansson står med ett ben i genren medan The Reputations blandar upp den med soul och r’n’b. Johan Airijoki från Gällivare, en av få ickeamerikanska akter, är i stället tung i norrbottensbluesen när han sjunger ut sitt hjärta i sina sånger om malmfälten.

I övrigt är det country och folk det handlar om här. 

Årets stora bokning är genrens verkliga veteraner. Son Volt, vars sångare Jay Farrar en gång i tiden startade det stilbildande bandet Uncle Tupelo, har hållit på i tjugofem år nu. Så mycket handlar om gamla meriter även om just årets album ”Union” är något av en nytändning med sina politiskt explicita protestsånger. Farrar vill målmedvetet visa att det amerikanska kärnlandet visst kan rymma humanism och progressiva idéer, trots dess republikanska majoritet. Det är en fin och väldigt trygg spelning, om än oerhört jämntjock tills de tidiga, lite mer melodiösa låtarna, kommer. 

Vissa akter sticker ut, och kanadensaren Daniel Romano kanske inte har här att göra om man ska vara puritan. Förvisso har han under sin korta men intensiva karriär hunnit med både folksånger och Gram Parsons-country, men har nu förflyttat sig till tidig brittisk 80-talsrock i stil med Elvis Costello och The Jam. Han har ett snyggt effektivt band med en explosiv trummis och själv sjunger han nasalt, stötigt och svängigt. Det är verkligen hur bra som helst, men knappast särskilt amerikanskt. Inte heller Lucy Dacus passar in riktigt, även om hon råkar göra amerikansk kvalitetsindie av bästa sort. 

I övrigt präglas eftermiddagen av en rad artister som håller sig i countryns trygga mittfåra. Först tjusiga och tillbakablickade Dawn Landes som sjunger melankoliskt romantiska sånger med klar stämma, men lite trist kompband. Sedan Paul Cauthen, en kristen nytraditionalist som ser det som sin livsmission att göra Nashville äkta igen. Han har lagt ned rösten så att den ekar från botten av hans stadiga överkropp. Det är förföriskt snyggt och genomproffsigt. Han följs på terrassen av träigt rockiga Ryan Bingham, även han ett fullblodsproffs, men av det trist konforma slaget. Nere på Kägelbanan varvar Michaela Anne försiktig honky tonk med känsliga countryballader om att livet är svårt.

Men det är otippat den i sammanhanget helt okända söderortskillen David Ritschard som stjäl hela showen. Efter många år som sångare i genretrogna country- och bluegrassband har han just släppt en mer personligt hållen skiva på svenska. Han har rutin och ett stort säkert band bakom sig, fast det kan i princip vem som helst skaffa sig. Men David Ritschard har dessutom träningsoverall till skjorta, slips och cowboyhatt, en fantastisk charm, fin röst, varm humor och ett politiskt motiverat driv att säga något om klass och arbetande människors värdighet. Han gör ungefär halva sin skiva (som inte riktigt gör honom rättvisa) och det är lysande, berörande och roligt hela tiden. Jag har inte känt mig så uppfylld av en konsert sedan jag vet faktiskt inte när. 

Allra sist, och faktiskt dessutom den allra sista konserten på Kägelbanan innan den troligen blir kontor åt något skönt start up-företag, river spektakelrockbandet Low Cut Connie hela stället. Sångaren och pianisten Adam Weiner står i spagat mer än han sitter vid pianot, hetsar publiken skamlöst och sjunger: ”Rough fuckin' week in America/I wanna throw my haircut against that wall.”