Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/festivalrecension-violiniststjarnan-patricia-kopatchinskaja-gor-berusande-tolkning-av-pierrot/

Konsertrecensioner

Festivalrecension: Violiniststjärnan Patricia Kopatchinskaja gör berusande tolkning av Pierrot

Foto: Walti Hösli/Rockfoto Bildbyrå AB

När Patricia Kopatchinskaja med både fiol och röst tolkar Arnold Schönberg verk om Pierrot-figuren får hon publiken på Point att jubla. En kväll som visar att atonal musik kan vara hänförande, skriver DN:s Martin Nyström. 

I början av 1900-talet sker den mest dramatiska förändringen som någonsin skett inom den västerländska konstmusiken – då den alltmer upplösta tonaliteten slår över i ren atonalitet. Ett referenssystem kollapsar, men utan att genast ersättas av ett nytt.

Klimax för denna utveckling var Arnold Schönbergs månsjuka ”Pierrot Lunaire”, vars första omskakande framföranden i Berlin 1912 bevistades av storheter som Maurice Ravel, Giacomo Puccini, Igor Stravinsky och Vasilij Kandinsky. Det mest famösa omdömet stod Richard Strauss för i ett brev till Alma Mahler 1913: ”Bara en psykiatriker kan hjälpa stackars Schönberg nu. Han skullen må bättre av att skotta snö än att klottra på notpapper.”

Verkets huvudperson är den klassiska Pierrotfiguren, han med den lilla hättan på huvudet och tåren på kinden, som har sina rötter i folkligt komisk italiensk och fransk teater. Och som efter Schönbergs gestaltning under översatts vidare av bland andra Chaplin, Marcel Carné, T S Eliot, Jean-Luc Godard, David Bowie och Henrik Berggren i Broder Daniel. 

Men det som gör just Schönbergs Pierrotfigur så unik är inte bara det atonala tonspråket utan också hans röst. Den skall enligt tonsättaren låta som ”Sprechgesang” (talsång), men varken vara tal eller sång. Och var hamnar den då? I det omöjliga?

Att publiken reste sig upp och bara skrek av hänförelse när ridån gick var nog det enda som inte förvånade

När den moldaviska världsviolinisten Patricia Kopatchinskaja radikalt bytte fack och sällade sig till Pierrot-uttolkarna i Stenhammarsalen under Pointfestivalen i lördags – efter att i torsdags ha framfört Béla Bartóks första violinkonsert i Konserthusets stora sal – framkallade hon detta sällsamma mellanrum mellan tal och sång likt ingen annan jag tidigare hört. Förmodligen för att hon inte är sångerska utan instrumentalist i grunden. Det var sanslöst att höra hur hon öppnade sin röst för det odefinierbara, det läge då den fullkomligt låter sig berusas av kaos. Som då hon fick ordet ”krank” (sjuk) att bli ett aldrig tidigare hört skratt.

Med ett simpelt komiskt skuggspel i fonden och lekfulla interludier av Salvatore Sciarrino, Béla Bartók och Darius Milhaud, där Kopatchinskaja plockade fram sin fiol, infann sig en yster stämning av karnevaliskt marknadsgyckel som blandade sig med verkets närhet till den tyska kabaréttraditionen. Därför kom den virvlande vansinnesfinalen med Schönbergs arrangemang av Johann Strauss den yngres ”Kejsarvalsen”, som hade inslag av allsång (!), som en logisk förlösning.

Att publiken reste sig upp och bara skrek av hänförelse när ridån gick var nog det enda som inte förvånade – under en festivalkväll då atonal musik plötsligt verkade kunna knäcka vem som helst. Den nyinstiftade Pointfestivalen i Göteborg kunde inte ha uppfyllt sitt spjutspetsmål på ett bättre sätt än detta.

Läs mer om Point Music Festival här.