Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/fortrollat-skimmer-nar-tva-trumpeter-utforskar-c-g-jungs-psykologi/

Konsertrecensioner

Förtrollat skimmer när två trumpeter utforskar C G Jungs psykologi

Håkan Hardenberg och Jeroen Berwaerts spelar på Malmö Live. Foto: Jesper Berg/Rockfoto

Det rytmiska fotarbetet gör starkast intryck i uruppförandet av Tobias Broströms dubbelkonsert för två trumpeter, skriver DN:s recensent Johanna Paulsson. Han utforskar själens dunkla natt, alkemi och Johannes av Korset med anspelningar på C G Jungs analytiska psykologi. 

Rätta artikel

 

Det börjar filmiskt med förtrollat skimmer, det där soundet som blivit så poppis bland många nutida tonsättare. Men Tobias Broströms knappt halvtimmeslånga ”Nigredo – Dark night of the soul”, som i torsdags fick sitt uruppförande i Malmö, är något numera så sällsynt som en dubbelkonsert för två trumpeter. Här handlar det om att utforska själens dunkla natt med anspelningar på C G Jungs analytiska psykologi, alkemisk urmateria och en dikt av den spanska 1500-talsmystikern Johannes av Korset. Broström har tidigare skrivit en dubbelkonsert för två slagverkare. Men ”Nigredo” är förstås en uppföljare till den tio år gamla trumpetkonserten ”Lucernaris” skriven för Håkan Hardenberger och live-elektronik. 

I ”Nigredo” får Malmös egen världsberömda ”Håkan Bråkan” istället sällskap av den belgiske trumpetaren Jeroen Berwaerts. Till en början följs de två solostämmorna åt som skuggor eller ekon av varandra. Men i styckets andra del blir Hardenberger mer av en trumpetstötande antagonist i förhållande till Berwaerts lyriska linjer i ett lätt impressionistiskt ingenmansland som övergår i en pepprande pas de deux. Klangligt sett blir det en storstilad och mycket elegant musik som samtidigt aldrig riktigt vågar gå på djupet. Broströms signum är annars en välbalanserad orkesterbehandling, där även små, små improvisationer på kalimba – tumpiano – kan göra sig hörda. Och med tanke på Broströms egna slagverksstudier är det kanske heller inte så konstigt att just det rytmiska fotarbetet gör starkast intryck. Både i form av de minimalistiska triolmönster som ofta dribblas mellan bland annat marimba och piano eller harpa samt en skickligt infogad slagverkstrio som för ett ögonblick stjäl showen.

Men först ut var den amerikanska musikmaskinisten George Antheil, mest känd för sin ”Ballet mécanique” med sirener och flygplanspropellrar i slagverkssektionen. Mindre larmande är den korta tondikten ”Over the plains” som satte fart på torsdagens konsert och blickade ut över de amerikanska vidderna i äventyrlig Aaron Copland-anda. Malmö symfoniorkester har den här säsongen seglat upp som ovanligt moderna. Om man ska tro musikbloggen iMusikens färska statistik står MSO faktiskt för en ”rekordstor andel ny musik” (komponerad efter 1970) i jämförelse med landets övriga storstadsorkestrar. Dessutom är man enligt iMusiken (som drivs av Per-Åke Byström, tidigare repertoarräknenisse åt föreningen Kvast, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) uppe i 20 procent – hela 316 minuter – musik komponerad av kvinnor. Men ingen abonnemangskonsert är komplett utan en klassisk kändis. Som avslutning tog sig Malmösymfonikerna följaktligen an Sjostakovitjs politiskt präglade symfoni nr 12, ”året 1917”, på temat ryska revolutionen. Under finländaren John Storgårds ledning – välförtjänt belönad med touché – klingade den sovjetiskt påbjudna socialrealismen med en betydligt mer personlig ton av stolt och stretande motvindsmusik.

Läs också Skivrecension: Dan Laurin gör sprakande festdramaturgi av Roman