Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Fredrik Strage: Ozzy borde veta bättre

Ozzy Osbourne (bilden är från förra årets Sweden Rock Festival).
Ozzy Osbourne (bilden är från förra årets Sweden Rock Festival). Foto: Claudio Brescani / Scanpix

Du har skrivit en låt som heter ”Suicide solution” och ska sjunga den för 26 000 personer. Hur gör du för att illustrera dess självdestruktiva mörker?

Musikrecension
3

Artist: Ozzy Osbourne

Scen: Stadion, Stockholm

Giljotinerar du dig själv som Alice Cooper? Skär du sönder armarna med rakblad som svenska Shining? Eller visar du en film där du stoppar en pistol i munnen och trycker av som Eminem?

Om du är Ozzy Osbourne plockar du fram en skumbazooka och dränker publiken i vitt lödder. Metallegenden har alltid varit en spelevink men förr kunde man i alla fall skylla de genanta tokerierna på spriten och pillren. Som nykter 63-åring borde han veta bättre.

Lödderbuset är extra irriterande under Black Sabbath-låtarna. Med sin mörka, ockulta blues lade Birminghambandet grunden för hela metalgenren. Egentligen skulle hela Black Sabbath ha återförenats den här sommaren. Men gitarristen Tony Iommi fick cancer och trummisen Bill Ward var missnöjd med sitt kontrakt. Den senare hoppade inte bara av turnén utan krävde också att bli bortretuscherad från alla gamla foton på bandets hemsida. Sommarens Black Sabbath-återförening förvandlades i stället till turnén ”Ozzy and friends” – vilket i Stockholm betyder att sångaren får sällskap av Sabbath-basisten Geezer Butler och sin forne strängbändare Zakk Wylde.

De senaste åren har Ozzys spelningar, rent musikaliskt, blivit allt bättre. Han är inte längre den darrande långvårdspatient som uppträdde i Hultsfred 2005 och förnedrade sig i tv-succén ”The Osbournes”. Vissa hävdar att det inte bara beror på att han spolat kröken, utan också på att stora delar av sången är förinspelad. I så fall är det ytterst välgjord singback. Hans plågade vibrato har en hel del skavanker men träffar de rätta tonerna.

Märkligast är den film som visas före spelningen. Den sammanfattar Ozzys karriär med hjälp av bilder och ett potpurri av hans mest kända låtar – som om inte alla på Stadion vet vem han är. Man hinner tröttna på det patenterade crazyflinet redan innan han gjort entré. Men det låter bra när Ozzy sparkar igång showen med varulvsdängan ”Bark at the moon”. Därefter följer en solid hitparad. ”Mr Crowley” och ”I don’t know” tycks detonera betydligt högre än tillåtna 100 decibel. Och den lite mindre kända ”Killer of giants” – en ödesmättad halvballad om kärnvapenkrig – är bland det mäktigaste jag hört honom sjunga.

Geezer Butler möts av ett överjordiskt jubel. Hans bas mixas upp rejält i Black Sabbath-låtarna, vilket ger ”Iron man” och ”War pigs” mer tyngd än när Ozzy spelar dem solo. Däremot är Gus G, Ozzys grekiske gitarrhjälte, bättre på att hantera Iommis gamla riff än Zakk Wylde som klampar in och klöser fram alldeles för ljusa toner, på gränsen till Yngwie Malmsteen-onani.

”Let’s go fucking crazy!” ropar Ozzy och öser hinkar med vatten på publiken, efter att ha sprutat lödder igen. De svettiga fansen verkar uppskatta kallduscharna. Och det kanske är poänglöst att efterlysa mörker, vansinne och självmord en idyllisk sommarkväll. Men om Ozzy tycker att skumbad har något att göra med heavy metal så borde han byta jobb och bli lek & plask-ansvarig på Skara sommarland.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.