Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Iiris Viljanen på Kulturhuset i Stockholm

Iiris Viljanen är ute på sin första egna turné efter släppet av skivan ”Mercedes” i oktober.
Iiris Viljanen är ute på sin första egna turné efter släppet av skivan ”Mercedes” i oktober. Foto: Nathalie Pentler Rockfoto

Självförtroendets medvind. Iiris Viljanen är modig och rolig.

4

Iiris Viljanen

Scen: Kulturhuset, Stockholm.

Det är andra gången på ganska kort tid jag ser Iiris Viljanen spela, så jag är inte överväldigad. Det blir man nog inte två gånger, inte med samma kraft åtminstone. Första gången var hon ensam bakom en flygel och gjorde ett oförglömligt intryck. Nu har Viljanen ett band med sig, och är ute på sin första egna riktiga turné efter släppet av skivan ”Mercedes” i oktober. Först nu har hon tid, efter att ha rest med Emil Jensen och kompat Uje Brandelius succéshow. I januari nominerades hon till DN:s kulturpris av tidningens musikkritiker. Alla gillar Iiris Viljanen nu, och hon för sig med den vetskapen på scen. Hon vågar vänta, låta musiken ta tid, och hon litar på publiken.

Flygeln tar stor plats, och mellan poplåtarna försvinner hon in i instrumentala kompositioner och improvisationer. Hon är en helt ok pianist, men det är hennes närvaro och vilja att uttrycka något som är behållningen. Samma sak gäller också sista sången, den gamla karaokefavoriten och Bonnie Tyler-tryckaren ”Total eclipse of the heart”, framförd på bruten engelska men med en övertygelse som står över de tekniska begränsningarna. Hon är, även om det känns banalt att påpeka, väldigt modig.

 

Hon är en helt ok pianist, men det är hennes närvaro och vilja att uttrycka något som är behållningen.

Iiris Viljanen flyttade från Österbotten till Sverige för tio år sedan och har spelat i olika konstellationer. Den mest kända är förstås Vasas flora och fauna. Språket spelar en rätt stor roll, bara detta att hennes finlandssvenska ger vokalerna en helt annan klang gör att rätt torra formuleringar förvandlas till poesi. Men texterna är också bitvis lysande; på samma gång specifika och öppna för identifikation. Viljanen är dessutom väldigt rolig, även om det inte är något hon på något sätt understryker. Tvärtom.

Bandet är tillbakahållet, men när de får ta plats lyfter det verkligen. Som i ”Årstavikens strand” – ett slags långsam rap om olycklig kärlek – där trummisen i stället spelar flygelhorn och basisten tar fram en gitarr och låten växer och blir episk, storslagen och helt fantastisk.

Jag tänker att självförtroende och en känsla av medvind är det som till slut gör skillnaden. Begåvningen fanns där, men nu bärs den fram av publikens bekräftelse.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.