Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-21 18:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-aap-rockys-magnetiska-pondus-ar-hojdpunkten-pa-smash/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: A$AP Rockys magnetiska pondus är höjdpunkten på Smash

A$AP Rocky vet hur man maximerar stämningen på en konsert, skriver DN:s recensent. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

A$AP Rocky är kvällens höjdpunkt och sopar bort all uppgivenhet inför arenahiphopen, skriver DN:s kritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.

Sommaren 2008 var det kontroversiellt att Jay-Z var en av huvudakterna på rockfestivalen Glastonbury. Detta enbart för att Jay-Z är en hiphopartist – en sådan hade aldrig tidigare förärats en så stor plats på denna anrika festival.

I dag är läget annorlunda: hiphop är mer populärt än rock, alla breda musikfestivaler har rappare på sina scener och Smash, initiativet som smygstartade i fjol med en endagsfestival på Sjöhistoriska, slår nu på stora trumman med två hiphopfyllda dagar på Stadion. På marken där Kent fick tusentals fans att klä sig i helvitt och Summerburst har fått tusentals festprissar att dansa sig till stenåldern finns nu tusentals kids som vill ha bas, attityd och moshpits.

Men man måste fråga sig: är detta en positiv utveckling? Det kanske är bra för musikfestivalerna att de håller sig ajour med vilken musik som folk helst vill lyssna på. Men är det bra för hiphop, som musikgenre och som kultur, att flytta in i rockfestivalernas värld? Vad gör det med musiken? Vad gör det med artisterna?

Juice WRLD är den typiska moderna hiphopartisten. 20-åringen inspireras av trap lika mycket som emo, han sjunger snarare än rappar, han har en stil som är både färgglad och trasig, både barnslig och dekadent. Precis som XXXTentacion (som får en minnesstund på denna konsert) och Lil Pump gör han popmusik för denna tid och kultur, för ungdomar som inte tror på någon ljus framtid och som mest vill ”get fucked up”. När denne Chicagoson sjunger låter han mer besläktad med Fall Out Boy än med The Chi-Lites.

Liveframträdandet är hafsigt och förlitar sig helt på energi och närvaro, vilket inte Juice WRLD har så mycket av själv denna kväll, men hans backup-rappare har desto mer. På den stora skärmen bakom scenen visas animationer som imiterar actionfyllda tv-spel och tecknade filmer. Värst av allt är att låtarna framförs med assistans av en trummis, en elgitarrist och en keyboardist – som alltid en dödskyss för en hiphopkonsert. Det låter som trallig pudelrock, det låter som Europe, det är modern hiphop och det fyller mig med sorgsen distans.

Tidigare under kvällen har svenske 1.Cuz gett en kort och småstökig konsert. Han visar aldrig sitt ansikte, har hela tiden på sig en vit rånarluva och matchande väst, och detta i kombination med texter som kallt och humorlöst skildrar våldsam kriminalitet gör att han ger ett mer läskigt än charmigt intryck. Rytmerna är modernt dansanta men låtarna uttrycker inte glädje. ”Akta mannen” är i alla fall en hittig låt, publiken skuttar glatt och sjunger med i refrängen, och 1.Cuz framför den två gånger för säkerhets skull.

22-åriga Rico Nasty från Maryland är en annan typ av rappare, hon är stenhård men samtidigt mån om att ha kul och underhålla. Hon kör gasen i botten, skriker sig snart hes men bara fortsätter, likt en kvinnlig 6ix9ine med tightare flow och snyggare stil. ”Diamonds in my dental, crazy in my mental, stab you with a pencil if you don’t get the memo” rappar hon och jag känner ett akut behov av att hålla mig uppdaterad angående henne.

Einár från Enskededalen, HVB-antihjälten som på kort tid har blivit en sensation och som ännu inte har fyllt 17 år, gör sannolikt sin största konsert hittills. Han är onekligen begåvad, men han är inte i så god form och orkar inte alltid rappa med i sina ordrika låtar, som framförs playback. Hans entusiasm är det dock inget fel på, och låtar som ”F mitt X” demonstrerar en av hiphopgenrens styrkor: den rena, spikraka ärligheten.

Kvällens höjdpunkt blir ändå A$AP Rocky. Han är äldre än de andra artisterna, slog igenom innan Instagram och Soundcloud, och känns old school trots att han bara är 30. Men han vet hur man maximerar stämningen på en konsert. Han undviker tacksamt nog flera av de trötta grepp som rappare alltid famlar efter för att få igång en konsertpublik och hans vackra visuals bygger alla på livefilmat material, de drar in publiken i konserten istället för bort från den. Och han är svidande snygg, har magnetisk pondus, kaxiga rim, tunga beats och refränger som gör slarvsylta av dansgolvet. Till och med jag sugs in i moshpitdansandet, och all uppgivenhet som jag hade känt för arenahiphopen efter Juice WRLD stampas till damm.