Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 22:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-alice-cooper-fixar-gammaldags-skrackshow/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Alice Cooper fixar gammaldags skräckshow

Att musiken är gammal är inget problem, utan en förutsättning, skriver DN:s Nils Hansson. Foto: Kristin Blid/Rockfoto

Alice Cooper har alltid varit en sorts serietidningsfigur, bara halvt verklig, så det är ingen avgörande försämring att han nu framträder som sjuttioettårig skräckfarbror snarare än ungdomlig rockare på jakt efter chockeffekter.

Egentligen var han för gammal från början, tjugotre fyllda när han 1971 slog igenom med ”I'm eighteen”. Med den tidens tempo gick det sen hypersnabbt. Under tre års tid gjorde Alice Cooper och hans band med samma namn fem album som alla räknas till hans klassiska.

Därefter sprack bandet och Alice har varit soloartist sen dess, även om han på gamla dar även startat kändiskompisbandet Hollywood Vampires med Johnny Depp och Aerosmithgitarristen Joe Perry. Och märkligt oföränderlig, trots en karriär full av toppar, dalar, stilbyten och nya koncept.

Å andra sidan har han alltid varit en sorts serietidningsfigur, bara halvt verklig, så det är ingen avgörande försämring att han nu framträder som sjuttioettårig skräckfarbror snarare än ungdomlig rockare på jakt efter chockeffekter. Käppen han viftar med behövs inte som stöd och rösten har alltid sökt det knarrigt trasiga, den håller åtminstone hyggligt.

Dessutom har han ett strålande band, med inte mindre än tre starka gitarrister och inga klaviaturer. Trots att en del körer låter förvånansvärt fullmatade känns det gammaldags och genuint.

Lika gammeldags känns scenshowen, där monster vaggar fram ur kulisserna och oskyldiga flickor trillar in för att strax bli mördade. Mot bakgrund av ett skräckslott som utstrålar gedigen plast, lika skrämmande som Gröna Lund – där avsaknaden av storbildsskärmar är det allra mest otidsenliga.

Att musiken är gammal är däremot inget problem, mer en förutsättning. Drygt hälften kommer från första halvan av 70-talet, det mesta av resten från den kommersiella nytändningen i MTV mot slutet av 80-talet.

Också det är numera trettio år gammalt, så att han konsekvent varvar de båda epokerna snarare än att separera dem är kanske inte så avgörande. Samtidigt som han stoppar in tillräckligt många uddanummer för att allt inte ska kännas helt förutsägbart (inte minst är poppärlan ”Raped and freezin’” värd att lyftas, och bara tänk att en låt med den titeln alls gick att ge ut).

Det obligatoriska momentet med halshuggning i giljotin går i gengäld så snabbt att det mest blir en detalj, och allra sist sprutas så mycket konfetti och kulörta jätteballonger i ”School's out” att det ser ut som en helt annan sorts konsert.

Fast Alice Cooper sticker sönder varenda ballong som kommer i hans närhet.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om det chilenska psykedeliabandet i Föllakzoid.