Det är havet, vinden och inlandsisen som skulpterat det halländska kustlandskapet med sina sanddynor, strandängar, klapperstensfält och ljunghedar. Ett öppet landskap, ofta storslaget och ödsligt, men med en rik flora av ljusälskande växter som jungfrulin, backtimjan och ängsvädd. Och där de vind- och köldtåliga enbuskarna bildar grafiska mönster mot allt det ljusa. Likt cypresserna i Toscana, fast vildare och inte lika arrangerat.

Det är detta Halland som är tonsättaren Anna-Lena Laurins landskap. Och inspirationen till det beställningsverk, ”Song of the Juniper” (Enbuskens sång), av Göteborgssymfonikerna som fick sitt uruppförande i Göteborgs konserthus i torsdags. Laurins tonsättarbana inom konstmusiken startade relativt sent men har fyllts av flera betydande framgångar. Inte minst den serie av solokonserter för gitarr, trumpet och violin som hon komponerade under åren som hustonsättare hos kammarorkestern Camerata Nordica i Kalmar län.

Laurins väg till att bli tonsättare har gått via jazzmusiken där hon vidgat sina gränser i komposition tillsammans med bland andra sin make, trumpetaren Anders Bergcrantz. Hennes djupa jazzerfarenhet finns också närvarande i ”Song for Juniper” – framförallt i hur det rytmiska håller ihop verket när det omväxlande stramar åt och släpper lös krafterna. Vilket behövs, för det här är en musik som det verkligen stormar om. Och som med den livskraftiga enbusken som förebild vill uttrycka hur man som människa faktiskt kan stå pall när det viner och dånar som mest.

Med den säkra Joana Carneiro på dirigentpulten kunde orkestern också förlusta sig i de suggestiva ljudeffekter som Laurin givit till slagverk och blåsare. Eruptiva klanger som får landskapet att skälva i sina grundvalar och himlen att öppna sig. Att kunna stå kvar där och bara öppna sig och ta emot är nog det som denna musik allra mest berättar om.