Det finns popstjärnor och popstjärnor. Det finns artister som är omtyckta av många, blir igenkända på gatan och lyckas försörja sig på sin musikkarriär. Och så finns det artister som Ariana Grande. Som får sina fans att skrika rakt ut, om och om igen, bara av att se henne i kött och blod. Som får fansen att sjunga med i alla låtar, även halvkända albumspår. Helt enkelt artister som blir dyrkade, ikoniska.

Det krävs en del för att blir en sådan artist, och ännu mer för att behålla och utvidga sin status över tid. Ariana Grande har allt. Hon är ung, snygg, charmig, rolig, extremt närvarande på sociala medier, arbetar otroligt hårt och har skapat en signaturlook med sin hästsvans. Hon har spelat in ett pärlband av moderna och catchy poplåtar som har blivit självklara hitsinglar, och hon har en sångröst vars styrka och register går utöver det vanliga, en röst som har betydligt mer gemensamt med Mariah Carey än med Britney Spears.

Men framför allt utvecklas Ariana Grande från skiva till skiva. Det gör hennes karriär spännande att följa, det gör henne till en intressant artist och inte bara en stor artist. Hennes senaste album, ”Thank u, next”, som släpptes i våras, är tveklöst hennes starkaste och mest personliga och självsäkra. Imponerande inte minst eftersom det är hennes femte album på fem och ett halvt år. Just nu befinner hon sig på sin tredje världsturné. Ingen kan anklaga Ariana Grande för att ligga på latsidan.

Hon bjuder givetvis på en storslagen show. Men med arenamått mätt är den ändå påfallande återhållen och koncentrerad – ingen pyroteknik, inte så mycket rekvisita, inga stora förvandlingar av scenen, inte så mycket videoprojektioner (förutom i de i och för sig alldeles för många och för långa mellanspelen). Istället förlitar sig showen på Arianas egen lyskraft, hennes häpnadsväckande sångröst och hennes interaktion med sina dansare, som ibland är så många som tolv samtidigt på scenen.

Efter konsertens a cappella-intro ”Raindrops (an angel cried)” dyker Ariana Grande upp tillsammans med alla tolv dansare ur scengolvet, de sitter på ena sidan av ett långbord med huvudpersonen i mitten, det ser ut som Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Hon framför ”God is a woman”, scenen badar i rött blinkande ljus, dansen är kaotisk och välkoreograferad på samma gång, och man förstår att det kommer att bli en bra kväll.

Ariana Grande är generös mot sina fans såtillvida att hon spelar låtar från alla delar av sin karriär, även om det innebär en estetisk och i viss mån kvalitetsmässig bergochdalbana. Till exempel bjuder hon på den generiska EDM-dängan ”Break free”, den ängsligt pseudohippa ”The light is coming” och den bleka 50-talspastischen ”Tattooed heart”; den sistnämnda lyckas dock ändå bli hyfsat engagerande, tack vare Arianas inspirerade wailande. Men när hon spelar monsterhits som ”Side to side”, ”No tears left to cry”, ”7 rings” och ”NASA” händer något annat – då är stämningen elektrisk, då är det inget snack om vem som är den roliga, svängiga och emotionellt laddade popmusikens drottning.

Allra bäst är ”Fake smile”, ett öppet sår med ett blytungt beat. När Ariana Grandes röst skjuter ut på höjden över den sista refrängen går musiken rakt in i hjärtat.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här