Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-bade-masker-och-musik-lamnar-en-del-ovrigt-att-onska-hos-lbsb/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Både masker och musik lämnar en del övrigt att önska hos LBSB

Maskerade män med musik. Foto: Kristin Blid/Rockfoto

Västeråsbandet LBSB är en typisk samtidskommentar i den obrydda partygenren. Men som konsertupplevelse är det varken intressant eller nyskapande, skriver Sara Martinsson.

Eventuellt kan man se Rockbjörnsnominerade LBSB som en samtidskommentar. I en era där det privata blivit så exploaterat att människor tjänar pengar på sina vardagsliv har det ironiskt nog – som Västeråskvartetten gör – också blivit ett sätt att visa upp sig att bära mask. Så var det inte för bara tio år sedan. När The Knife började dölja sina ansikten inför ”Silent shout” 2006 kunde de kliva bort från offentligheten, lyckas med föresatsen att placera musiken i centrum.

För LBSB är syftet och även effekten det motsatta. När de kliver upp på Gröna Lunds lilla scen är maskerna och stämningen de skapar själva huvudsaken. Musiken känns mest något som låter för att publiken ska förstå åt vilket håll de ska titta. Som de själva har sagt i en av få intervjuer: ”Det är lättare att komma ihåg en mask än ett ansikte.”

Rent musikaliskt tillhör de annars den särskilda art av obrydda partyband som har en tendens att dyka upp regelbundet. Hoffmaestro var ett, Maskinen ett annat. LBSB är lillebröder till dessa, på väg mot sitt stora genombrott i en genre som har genuint låg status i Sverige. Vår musiktradition rymmer förvisso en hel del dans. Men den ska helst vara återhållen. De fyra killarna med masker däremot vrålar åt publiken att ”Fakka ur!” – sedan dundrar en mycket ohelig blandning av reggae, ska, EDM och hiphop ut över rotundan.

Det är absolut fulkultur, och som sådan klart svår att bedöma kvalitativt. Dess själva intention är ju i någon mån att vara just ful – vad säger man egentligen mer om den? Om man menar att ett väl förrättat värv för den som ställer sig på en scen är att få människor med sig, att få dem att följa varje mer eller mindre debil instruktion till rörelse som yttras i mikrofonerna, då har de fyra männen som kallar sig själva för Bär 1, Bär 2, Bär 3 och DJ Bär absolut lyckats. 

Menar man däremot att en härlig upplevelse kännetecknas av att det man bevittnat har varit till exempel kreativt intressant, vackert, modernt eller nyskapande, ja, då lämnar LBSB en hel del övrigt att önska.