Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 22:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-bao-pa-skansen-med-ett-vinnande-recept/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: BAO på Skansen med ett vinnande recept

Bild 1 av 2 BAO på Sollidenscenen, med sångarna Helen Sjöholm och Tommy Körberg .
Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Bild 2 av 2 BAO på Skansen
Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Benny Anderssons Orkester är på sommarturné och fyllde dansbanan på Skansens Sollidenscen. Konserten var en vinnare, tycker Johannes Cornell.

Benny Andersson är inte den enda musikartisten i världen som tycks ha kommit till en punkt i karriären då milstolparna är passerade och inget särskilt längre behöver bevisas. Återstår att dra sig tillbaka – eller fortsätta mer av lust och för att ära själva hantverket snarare än söka överleva som stjärna. Tänk Mark Knopfler, eller Robert Plant med sitt Band of Joy. Oavsett tidigare stilinriktningar tenderar fokus att hamna bakåt i tiden och på traditioner, istället för på egenart manifesterad med alla tänkbara medel utöver de allra enklaste – men kanske mest bestående.

Kalla det piano, gitarr, dragspel, fiol, blåsinstrument och trummor. Eller för den delen sång; de flesta av Benny Anderssons låtar har än i dag texter av Björn Ulvaeus, även om Ulvaeus inte ingår i orkestern BAO. Men somliga texter sjungs inte. Åtminstone inledningsvis under konserten på Skansen förefaller det viktigare att fylla den dansbana (med färggranna lyktor) som följer med på turnén och byggs upp på nytt vart man kommer. Tids nog gör de förstås ändå entré, sångarna Helen Sjöholm och Tommy Körberg. 

Första vokala numret är i och för sig inte med text av Ulvaeus, men väl det andra och många som följer. Ytterligare några låtar har bytts ut sedan orkestern sist reste runt i landet, men på det hela taget lutar man sig tryggt mot ett recept av valser, schottisar, polskor och annat, som publiken tycks uppskatta precis lika mycket som orkestern.

Det är en vinnare. Och apropå parallellerna till Knopfler och Plant kommer jag faktiskt även att tänka på Bruce Springsteen E Street Band. En annan genre, återigen. Men båda banden har en särskilt folklig status i just Sverige. De delar också en musikantisk kvalitet, plus spelglädje och arbetsmoral nog att ge konserter som ledigt sträcker sig norr om fyra timmar. Allt medan sommarkvällen sänker sig över Stockholm lyckas Andersson slå vakt om en värdighet som sitter inbyggd i musiken snarare än i personen och personerna. Må så vara att E Street Band aldrig tar paus i halvtid.