Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 19:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-barbara-hannigan-far-symfoniorkestern-att-forvandlas-till-galna-alskare/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Barbara Hannigan får symfoniorkestern att förvandlas till galna älskare

Barbara Hannigan är inte enbart en lysande sopran, hon är dirigent också. Här i Göteborgs konserthus på torsdagen. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto.nu

Dirigenten Barbara Hannigans konsert ”Crazy girl crazy” är som ett soundtrack till den stora kärleken med vansinnig kraft och en vettlöst lycklig final.

I april 2013 drabbade den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan Göteborg första gången i ett helt sanslöst program som virvlade mellan Nono, Ligeti och arior av Mozart samt en uvertyr av Rossini som hon dirigerade själv. 

Därefter har hon gästat stadens konserthus ett flertal gånger med samma egensinnigt utmanande program och varit Artist in residence. Bifallen har varit stormande, senast förra säsongen då hon ledde ett framförande av Stravinskys opera ”Rucklarens väg” i ett helt nytt koncept.

I torsdags var det premiär för Hannigan i rollen som Göteborgssymfonikernas första gästdirigent. I ett program som heter ”Crazy girl crazy” och som mycket väl skulle kunna fungera som ett soundtrack till Liv Strömquists seriebok ”Den rödaste rosen slår ut” eller Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Nattmusik för dagsländor” – två nya böcker där den stora kärleken undersöks men också återuppväcks med en vansinnig kraft.

I Göteborgs konserthus börjar det med Debussys ”Syrinx” för soloflöjt som gestaltar Ovidius berättelse om den stumt kärleksvägrande unga nymfen som blir förvandlad till ett tonande vassrör. Och fortsätter med att Hannigan lånar sin sopran till en annan mytisk gestalt – Luonnatar i Sibelius verk med samma namn – som är havande med jordens skapelse. 

Ett blixtrande framförande som återkallade Aino Sibelius första intryck av sin makes musik vid en konsert i Helsingfors 1914: ”Den var som en sällsam örn ur varats urtida rymd. Jag var så hänförd att jag inte ville hållas på benen.” För att något återställa balansen följde Hannigan upp Sibelius med Haydns symfoni nr 96 – ”Miraklet” – som hon fick att dansa fram med ett enda stort leende. 

Efter paus var det dags för Schönbergs ”Verklärte Nacht”, även den baserad på en berättelse om en ung havande kvinna, men i ett månskensmöte med en man djupt inne i en skog. En bävande laddning som fick sin förlösning i sviten ”Girl Crazy” där Hannigan och orkestern gick loss i Gershwins sånger om att hitta kärleken till rytmen av det egna hjärtat. En vettlöst lycklig final som även fick hela symfoniorkestern att förvandlas till galna älskare när de brast ut i körsång i ”Embraceable you”!      

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Martin Nyström här.