Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 19:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-bokantes-kreolblandning-nar-djupt-in-i-meningen-med-musik/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Bokantés kreolblandning når djupt in i meningen med musik

Malika Tiroliens utstrålning är magisk, men Bokanté är ändå först och främst en grupp. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Sångerskan Malika Tirolien kommer från karibiska Guadeloupe, vilket blir startpunkten för Bokanté. Men gruppen är så internationell att halva världen ryms där.

Johannes Cornell
Rätta artikel

I sitt esse är Bokanté ett band som tar stränginstrument, slagverk och sång djupt in i själva meningen med musik och groove. Deras framförande på Nalen är inte uppdelat mellan ditt och datt, det är inte en fråga om att efterleva en given stil eller att inta poser annat än vad som kommer naturligt ur musiken som den kanske mest allmänmänskliga formen av kreativt uttryck som finns.

På papperet är de åtta musiker från fyra kontinenter. En av dem är rent av svensk och stockholmare: slagverkaren André Ferrari. Men det var den amerikanske multiinstrumentalisten Michael League som bildade bandet, inspirerad av sitt möte med sångerskan Malika Tirolien.

Hon i sin tur är från Guadeloupe i Västindien, än i dag ett franskt departement. Och det är i grunden hennes språk och kultur – Bokanté betyder ”utbyte” på den kreolska dialekt som talas på Guadeloupe – som sätter saker och ting i rörelse.

Där finns redan en korsning av olika genrer – liksom en problematik, socialt och politiskt. Musik som berör emanerar ju sällan från bara trivsel, men den är åtminstone ett försök att överleva med lite estetik och värdighet i behåll.

Det häftiga med Bokanté är inte minst hur de hela tre slagverkarna – Ferrari, amerikanen Jamey Haddad och japanen Keita Ogawa – rundar det klassiska soundet av ett trumset och även de gängse kombinationerna av ett trumset och till exempel congas. I stället låter de som trumskinn, plåt, shakers, skrapljud, bastrumma och gnissel – allt om vartannat och ytterst så oemotståndligt organiskt och svängigt.

Parallellt och liksom inbakat hörs stränginstrumenten elgitarr, barytongitarr (League), lap steel och elbas. Sammantaget kommer jag att tänka på bland annat cajun, blues och sydafrikansk township jazz. Men inte bara summan av de där; heller inte mindre än så – utan kompakt och som av nödvändighet.

Det görs några solon, men inte regelmässigt från var och en utan som ett följsamt utsprång från musiken som helhet. Tiroliens utstrålning (egentligen mer än hennes röst) är magisk. Men det är en för alla, alla för en.

 

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om Tanblues eleganta korsning av blues och persisk tradition.