Det mesta under denna konsert är allt för typiskt. Ja, Nashville-artisten i fråga har boots, kortärmad skjorta, hatt och telecaster och sjunger om hur härligt det är att vara snubbe och att han önskar att han vore ölflaskan hon för mot sin mun. Ändå finns det nog skäl till att det är Brad Paisley som står här och inte någon av alla de andra männen som trängs i toppen på Billboards countrylista.

Amerikansk musik har påfallande ofta universella kvaliteter som gör den stor och älskad i hela världen. Nästan alla – var som helst på jorden – tycks kunna förstå hiphop, bluegrass, rock och r'n'b. 

Men det finns undantag: den mest kommersiella radiocountryn funkar sällan ute i världen. Kanske är den för specifikt amerikansk, allt för knuten till oöversättliga eller svårsmälta nationella värderingar, för att slå utanför kretsen av entusiaster. 

Men Brad Paisley har lyckats, och det är nog ingen slump. För – håll i cowboyhatten nu – det går till och med rykten om att han är demokrat. Han har uttryckt sig positivt om Obama och skämtat om Trump, till många fans ilska. Som miljonsäljande countrystjärna förutsätts man vara republikan. Och är man inte det ska man åtminstone ha vett att hålla tyst om sina åsikter. 

Inledande låten ”Southern comfort zone” – en rätt vitsig titel måste man säga – är kanske det bästa exemplet på den balansakt Brad Paisley märkligt nog faktiskt lyckas med. För bland alla de metaforer för hur härligt det där sydstatslivet är vill han också berätta att det finns en värld därute där sådana som han – vita helylleamerikaner som äger vapen, kör pickup och går i kyrkan – tillhör en minoritet. 

En chockerande tanke för en förvånansvärt stor grupp amerikaner. 

Men som sagt. Det mesta är ändå som förväntat. Han tar inte av sig hatten. Och på duken bakom bandet visas filmer på bilar och fiske, baseball och rymdfärjor, och mängder av andra genomamerikanska referenser. Hovet förvandlas till en hockeylada i mellanvästern. 

Han ger bort en gitarr, det är ”kiss cam” och manipulativt publikfrieri, det är sentimentalt, supermanligt och bitvis ganska hemskt. De flesta får ändå vad de betalat för, inklusive en väldig massa flyhänta gitarrsolon mot en bakgrund av extremt stabil men fantasilös mitt i vägen-country. 

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här.