Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 03:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-briljant-musikalisk-skildring-av-katastrofen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension. Briljant musikalisk skildring av katastrofen

Dirigenten Klaus Mäkelä med Sveriges Radios symfoniorkester. Foto: Arne Hyckenberg
Rätta artikel

 

Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni, ”Leningrad”, färdigställdes i december 1941. Mitt under brinnande krig, under den 872 dagar långa belägringen av tonsättarens hemstad Sankt Petersburg, som då hette Leningrad. Det är Sjostakovitjs tidsmässigt längsta symfoni och en av de längsta symfonierna i hela standardrepertoaren, passande för ett verk som gestaltar belägringens evighetslånga väntan.

I denna utmattande men aldrig svårtillgängliga musikupplevelse sker konstens under: det gamla blir till nu, det fjärran blir till här, den andres lidande blir mitt eget.

Belägringen av Leningrad inleddes i september 1941. Hitlers plan var att svälta ihjäl stadens befolkning, och under den första vintern dog som mest 100.000 människor i månaden. Sjostakovitj evakuerades till staden Samara, där symfonin uruppfördes i mars 1942.

Även Leningrads symfoniorkester hann evakueras, men tillräckligt många medlemmar av stadens radioorkester och andra musiker var kvar för att ett framförande skulle kunna genomföras i den fruktansvärt ansatta staden i augusti 1942. Det var en symbolisk triumf, en konsert ägnad att ge hopp till stadens överlevande befolkning och till alla ryssar, även om belägringen och lidandet var långt från över.

Symfonin etablerar först en bild av värdighet och vackert allvar – ett musikaliskt porträtt av en stolt och älskad stad – och låter sedan denna musik invaderas av en marsch som växer sig allt starkare. Denna fiendemusik låter inte övertydligt mörk och ondskefull, bara glättig och barbariskt korkad, vilket gör dess inmarsch ännu mer obehaglig.

Sjostakovitj kontrasterar det värdiga mot det groteska. Musiken tycks hålla sig inne i staden, bland människorna och misären, snarare än i drömmar om motattack och militära strider. Det är ingen krigisk symfoni, det är en skildring av en katastrof.

Den 23-årige dirigenten Klaus Mäkelä leder Radiosymfonikerna genom denna långa resa och gör det med bravur. Framförandet klockar in på 82 minuter och är därmed något utdraget, men segt blir det aldrig. Mäkelä gräver omsorgsfullt i det sorgsna och ödesmättade men släpper loss orkesterns fulla kraft när så behövs, som i den kusligt mäktiga finalen.

Konserten inleds med den lettiske tonsättaren Peteris Vasks ”Pater noster” för kör och ”Laudate dominum” för kör och orkester. Dessa stycken låter i sammanhanget som desperata böner av de belägrade Leningradborna, eller av alla som lever i förtryckets skugga – Vasks har liksom Sjostakovitj upplevt Sovjets diktatur – och deras tydliga, nästan naiva skönhetslängtan blir på grund av detta hjärtskärande. Briljant.