Kanye West kanske har hittat Gud, men det är slowthai som delar havet. En bit in i konserten skickar Northamptons främsta musikexport ut sin maskot Woioii the Crack Rabbit, en liten barbröstad man med en rödögt stirrig kaninmask på huvudet som givetvis har ett eget Instagramkonto, i publikhavet och får det att delas i två. Sen får den ena sidan skrika ”fuck off”, den andra ”you cunt”.

Jag vet inte om det finns någon större tanke bakom tilltaget, om brittrapparen i dessa Brexit-tider försöker visa hur enkelt det är att hetsa folk mot varandra, eller om han bara tycker det är lite roligt publikdompterande, men det är en talande bild för den dystopiskt sammanfallande samtid som slowthai beskriver. Den han fräsande knyckigt rappar om på det strålande debutalbumet ”Nothing great about Britain”.

Det är lätt att ta det för testosteronstinn nihilism, men slowthais mjukare sidor balanserar hela tiden upp det bänghårda. Under ytan finns det något grundläggande mänskligt med den gapiga grimepunken. 

Under konserter på hemmaplan har slowthai ibland uppträtt med speglar bakom sig. Inte av några egocentriska skäl, utan för att han vill visa vad som, trots allt, faktiskt är ”great about Britain” – människorna. Alla de som kämpar på, som härdar ut, som uppgivet tvingas se på när populistiska politiker försöker få ut något av det xenofobiska kaos de själva skapat och underblåst. 

Den känslan av samhörighet bygger slowthai också på Debaser. Under ”Inglorious” lyfter han upp en ur publiken, Diego, på scen för att rappa de partier som på skiva görs av Skepta och ser till att killen får ett öronbedövande jubel efter avslutad insats. Inför självbiografiska balladen ”Northampton’s child” får han hela publiken att sitta ned på golvet för att inte missa ett ord i skildringen av en uppväxt präglad av fattigdom, en livsviktig moder, frånvarande fader och en drogberoende styvfader. I låt efter låt bryter han av för att sedan starta om för att vi verkligen ska vara på tårna. 

Möjligen har han inte riktigt låtmaterialet – än – för att kunna hålla trycket uppe under en hel konsert, men höjdpunkterna är skyhöga.

Läs fler konsertrecensioner och mer av Mattias Dahlström