Något är märkligt med ljudet från Doug Martschs mikrofon. Varje gång Built to Spills sångare öppnar munnen blir det så mycket eko att det låter som att han sjunger genom en plåtburk ut i en tom industrilokal. Förmodligen ska det vara så, eftersom ljudet varken åtgärdas eller kommenteras under konsertens gång. Tror jag inte i alla fall, det är liksom lite svårt att höra vad Martsch säger i de få och korta mellansnacken.

På något sätt är väl det bristfälliga sångljudet också ganska passande. ”Keep it like a secret”, albumet som Built to Spill är på Debaser för att spela från start till mål, skapades ju i ett 90-talistiskt lo/fi-klimat där devisen var ”ju skevare desto bättre”.

Hans röst är ju heller inte det centrala i Built to Spill, snarare bara en liten del i ett slags kött-och-potatis-alternativrock där Martsch och de andra öser på med alla effektboxar och gitarrer de har, ibland i oväsenskaskader, ibland i korta solon, ibland i tjutande melodislingor. Inte minst i den utdragna, ständigt skiftande, ”Broken pieces” som avslutar ordinarie set.

Martschs låtskrivande är förvisso rätt kärvt och knastrande torrt, men på scen ger volymen och bandets omfång dem en större tyngd och ett slags knyckig energi.

När han kliver utanför sin flanellskjortiga bekvämlighetszon går det däremot riktigt illa. Aldrig blir det tydligare än när Built to Spill bland extranumren ger sig på The Kinks ”Waterloo sunset”, förmodligen en av de fjorton, femton finaste, mest precist och varsamt skrivna poplåtar som spelats in. Här låter den som att någon satt en ömtålig engelsk teservis i knät på en bakfull Neil Young och sen skickat ut honom på en rodeo på en galen häst.

Det är inte något av de mest behagliga konsertögonblicken jag har upplevt.

 

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om det sanslöst samspelta jättebandet Tedeschi Trucks Band.