Carly Rae Jepsen står med ryggen mot kameran på omslaget till nya albumet ”Devotion”. Posen är talande för hela hennes artisteri. Ända sedan hon slog igenom 2012 med Justin Bieber-promotade ”Call me maybe” har hon trots kommersiella framgångar lyckats hålla sin person förhållandevis anonym. Hade du mött henne på gatorna här i Stockholm, där hon genom åren tillbringat en hel del tid i stadens hitfabrik, hade du sannolikt inte känt igen hennes ansikte.

Den undflyende kvaliteten har förvisso gjort henne till lite av en ikon i indiekretsar. Men den hindrar henne från att dra den största publiken till Grönan på torsdagskvällen. Inför den trettiotreåriga kanadensiskans turnépremiär är det knappt halvfullt framför scenen. När hon tillsammans med sitt fyrmannaband kliver upp på den blir det dock relativt omgående tydligt att de få som haft den goda smaken att hitta hit kommer att belönas.

Carly Rae Jepsen må kunna gå på stan ostörd. Men hennes låtar är kändare än de flestas. Få kan som hon rada upp så många samtida hits inom loppet av bara en dryg timmes spelning. ”I really like you”, ”Cut to the feeling”, ”Emotion”, nya ”Party for one” och ”Now that I found you”. Materialmässigt är en konsert med henne en ren uppvisning i hur lustfyllt känsloladdad modern discopop för listorna kan vara. Som bäst i nivå med genrens mästare Taylor Swift.

Men i utförande saknas dessvärre den fräschör som finns framför allt i det färskaste materialet. Det är som om mansbandet lägger en tyngd över det ultrafeminina sväng som gör ”Devotion” till en så pass hisnande lyssning.

Med hjälp av en omgivning som bättre vet att ta hand om den luftighet och elegans som finns i den här kvinnans musik, och som inte heller väjer för de tillfällen då hon skickligt balanserar på gränsen till kitsch, finns goda möjligheter att bygga en artist med rejäl kultfaktor. Tänk Kate Ryan, eller kanske faktiskt till och med Kylie Minogue. Potentialen är här.

Carly Rae Jepsen behöver bara rätt miljö för att realisera den.

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om hur Darin inte riktigt förmår att ta steget upp till de största arenorna.