Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 18:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-christian-lindberg-svingar-sig-glatt-mellan-arhundradena/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Christian Lindberg svingar sig glatt mellan århundradena

Christian Lindberg trycker, i all välmening, till Shmuel Elbaz. Foto: Jan-Olav Wedin

Under gästspelet med Israel NK Orchestra uppträder Christian Lindberg i alla sina skepnader, som tonsättare, trombonist och dirigent. Och han gör det med ett program som lockar fram både charm och orkesterglans. DN:s Johanna Paulsson var där.

 

Mot fonden av flygskam har nyttan med internationella turnéer på senare tid börjat ifrågasättas. Att resa kors och tvärs över världen med hela orkestrar för att bara byta Beethoven med varandra kan ju knappast kallas kulturutbyte. Men Christian Lindberg har aldrig varit mannen som gör saker på rutin, varken som tonsättare, trombonist eller chefdirigent.

Under sitt gästspel med Israel NK Orchestra uppträder han i samtliga tre roller. Och nog är det ett sällsynt program man satt samman på temat ”Bridges and friendship”, även om det handlar mer om att stärka familjebanden och vänskapsrelationen mellan Sverige och Israel än om brobyggen i stil med Daniel Barenboims Väst-östliga divanorkester.

Efter paus kvittrade Andrea Tarrodis impressionistiskt prunkande ”Paradisfåglar” i kapp med pappa Lindbergs egen ”Black hawk eagle”. En postmodernt präglad konsert för trombon och orkester som bredde ut sina vingar med en jordisk fanfar och tog höjd mellan det lyriska och larmande. Men den verkligt udda fågeln i symfonisammanhang var mandolinen som fick kliva fram i ”Piut”, Oded Zehavis konsert för mandolin och orkester med Shmuel Elbaz som solist. En medelhavsglittrande mellanösternmusik som skickligt svingade sig fram genom såväl århundradena som olika folktraditioner – företrädesvis marockansk – mot en fond av västerländsk konstmusik med dragning åt det nyromantiskt filmiska.  

Extranumren gav orkestern chansen att matcha hans glansiga skjortor

Per Eglands variationer över den judiska folksången ”Hava nagila” för trombon, mandolin och orkester bjöd därefter på underhållande klezmerkomik och virtuosa tempoväxlingar som snabbt fick publiken att ge upp försöken att klappa takten. Men konserten började och slutade lydigt med klassiska hits. Först Mozarts operamässiga symfoni nr 34, framförd med sjungande schvung, och sist Sergej Prokofjevs symfoni nr 1, ”Den klassiska” med sin Haydn-förklädda neo-klassicism. Verk som tillsammans med extranumren lockade fram helkroppsdirigenten i estradören Lindberg och gav orkestern chansen att matcha hans glansiga skjortor med både finlir och humoristiska instrumenthybrider.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här, och fler texter av Johanna Paulsson här.