Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 16:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-death-cab-for-cutie-vinner-en-knapp-arbetsseger/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Death Cab for Cutie vinner en knapp arbetsseger

Ben Gibbard i Death Cab for Cutie, framför trummisen Jason McGerr och gitarristen Dave Depper. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

När Death Cab for Cutie kommer tillbaks har frontmannen Ben Gibbard fått en mer framskjuten roll, men bandets styrka ligger ändå i själva helheten – och en rad fina smådetaljer.

Po Tidholm
Rätta artikel

Det välljudande och episka indieidiom som Death Cab for Cutie i någon mån uppfann och kom att popularisera lever sitt eget liv numera, och själva har de inte hittat något vettigt sätt att förnya sitt uttryck på. Senaste skivan ”Thank you for today” låter märkligt anonym – som om de vore ett i mängden av alla stadiumindieband vars musik främst hörs under eftertexterna till någon streamad ungdomsserie. Death Cab for Cutie konkurrerar, över tjugo år in i karriären, med sina epigoner och inte med sina forna jämlikar.

Sist jag såg dem var 2006, på Berns. Halva publiken var bleka indiekids, halva publiken väldoftande OC-tittare. Bandet hade precis slagit stort och var på väg att växa ur sina gamla kläder.

Den gången var det inte hitlåtarna eller frontmannen Ben Gibbard som bar dem, det var snarare bandets gemensamma förmåga att hitta motorn i varje låt och nöta sig framåt tills publiken kom dem till mötes.

Nu verkar de vilja tillämpa helt andra strategier. En snygg och nedbantad Ben Gibbard står i centrum med uppkavlade ärmar och inövade poser. Men det är som att han tagit regi och inte förmår spela sin roll med trovärdighet. Bandet är tillbakahållet. Men vad de vinner i kommersiell tydlighet förlorar de i kollektiv styrka.

Inledande ”I dreamt we spoke again” låter precis som på skivan blek och får mig att undra om de verkligen blivit såhär tråkiga på riktigt nu. Framgång och tillväxt behöver inte med automatik betyda slätstrukenhet, men Death Cab for Cutie har inte lyckats växa med integriteten i behåll.

Höjdpunkterna visar sig vara rätt få, och precis som i fallet med konserten för tolv år sedan en arbetsseger för hela bandet snarare än resultatet av storslagna soloinsatser. Fina samverkande småsaker som trummisen Jason McGerrs mycket exakta och drivande hi-hat, Nick Harmers väldigt fysiska basspel och Gibbards sympatiskt spinkiga gitarrljud.

Det är i de långa låtarna, som ”I will possess your heart”, de vinner. De många kortare poplåtarna blir däremot tjatiga. Gibbard förmår inte variera sina sångmelodier, det är som om han sjunger samma strof om och om igen. Som om han missförstått vilka kvaliteter som en gång gjorde bandet stort.

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om Mipsos totalt tonsäkra moderna bluegrass.