Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Dinosaur Jr spelar slafsigt för att de kan

J Mascis, Murph och Lou Barlow kunde satsat mer på Münchenbryggeriet.
J Mascis, Murph och Lou Barlow kunde satsat mer på Münchenbryggeriet. Foto: Björn Bergenheim/rockfoto

Det hade varit enkelt för Dinosaur Jr att göra sina sånger rättvisa, de har kapaciteten på alla plan. Men underpresterar ändå på ett provocerande slackermässigt sätt.

2

Konsert

Dinosaur Jr

Scen: Münchenbryggeriet, Stockholm

 

Prestationskulturens konjunkturkurva dalade nog aldrig så mycket som under åren i början av 90-talet. Att erkänna att man ansträngde sig var snudd på otänkbart, och eventuell skicklighet eller kunskap doldes med likgiltighet eller rundgång.

Jag känner mig lite ambivalent här, för lika tröttsamt som det är att höra medlemmarna i Dinosaur Jr håglöst stämma sina instrument och lite lojt dra igång en ny låt, lika sorgligt är det att tänka på hur fixerade vi alla blivit vid klanderfri leverans. Ja, alla utom J Mascis, Murph och Lou Barlow förstås, som till synes opåverkade av samtidens strömningar genomgående underpresterar på Münchenbryggeriets scen.

På något plan är det charmigt, men nackdelarna överväger nog trots allt. För det första är det synd på materialet, för J Mascis är onekligen en ovanligt talangfull låtskrivare och faktiskt också en rätt uttrycksfull sångare. Under den här konserten är sången genomgående så låg i mixen att den knappt hörs, och låtarnas karaktär framkommer i princip bara för att jag redan kan dem och för att hjärnan fyller i de harmonier som saknas.

För det andra tror jag faktiskt att den här monumentala slackermentaliteten är själva orsaken till att publiken består till cirka nittiofyra procent av män. Det är ett problem att ta på allvar. Visst har män av tradition en starkare affinitet för andra män som spelar rock, men av skäl som med tiden blivit ganska uppenbara har nog kvinnor också ganska svårt att stå ut med att män kommer undan med det som skulle kunna kallas för slafsighetsprivilegiet - det vill säga den ordning som gjort det möjligt för endast män att få spela fel och sjunga falskt för höga gager.

Delar av konserten är verkligen helt ok, men det som i slutändan provocerar är hur enkelt det hade varit för bandet att faktiskt göra sina sånger rättvisa. Kapaciteten är det inget som helst fel på; Mascis är en av de stora gitarristerna i sin generation, Murph är en strålande effektiv indietrummis och Lou Barlow en överraskande intensiv basist.

Men det är slappt alltihop. Bara för att de kan.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.