Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 15:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-djarvt-och-publiktillvant-under-en-perfekt-konsertkvall/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Djärvt och publiktillvänt under en perfekt konsertkväll

Carolin Widmann är solist i brodern Jörg Widmanns violinkonsert på Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm

Jörg Widmann ägnar sin andra violinkonsert till sin syster Carolin Widmann, som är solist under konserten på Berwaldhallen. ”En speciell och härlig violinkonsert utan en enda tråkig sekund”, skriver DN:s kritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.

Rätta artikel

Tyske Jörg Widmann, född 1973, är en av sin generations främsta tonsättare, med ett tonspråk som är djärvt experimentellt men samtidigt sympatiskt publiktillvänt. Han har tillägnat sin andra violinkonsert till sin syster, violinisten Carolin Widmann. Hon var solist i världspremiären i fjol och har följt med verket när det nu framförs för första gången i Sverige.

Violinkonserten inleds med att solisten slår med stråken på violinkroppen på olika sätt, likt en rymdvarelse som stigit ned till jorden och nyfiket undersöker vad det är för föremål och vad det ska användas till. Solisten står för naivitet, orkestern för maskineri, de talar två olika språk och det blir en dragkamp mellan de två ytterligheterna.

I den första satsen försöker solisten gång på gång sparka igång den motvilliga orkestern, i den andra satsen spelar hon vackra folkmusikliknande melodifragment medan den nyvakna orkesterbesten inte riktigt vill intressera sig för vad hon har att säga. I finalsatsen närmar de sig äntligen varandra – solisten spelar nu energiskt men inte längre romantiskt, orkestern lyssnar och svarar, och allt får en passande osentimental avslutning. En speciell och härlig violinkonsert utan en enda tråkig sekund.

Denna trots allt något svårsmälta musik blir lättare att uppskatta tack vare grannarna i konsertprogrammet: Sibelius två stora hittar ”Valse triste” och ”Finlandia” från förra sekelskiftet och Benjamin Brittens symfoniska sångcykel ”Nocturne”. Finnegan Downie Dear dirigerar Radiosymfonikerna i ”Valse triste” och får detta på gränsen till sönderspelade stycke att kännas fräscht på nytt – det känsliga, bräckliga och stillsamt sorgsna accentueras, det frejdigt klatschiga tonas ned. Daniel Harding, som dirigerar konsertens övriga verk, har något helt annat i sikte med ”Finlandia” som här brinner av kamp, beslutsamhet och berusande triumfdrömmar.

Brittens ”Nocturne” från 1958 översvämmas av kärlek både till den engelska diktningen och till orkesterns oändliga möjligheter. Med natt, sömn och dröm som tema tonsatte Britten såväl romantikens tungviktare som 1900-talspoeten Wilfred Owen (som han skulle återkomma till i ”War requiem”) och renässansförfattaren Thomas Middleton. De olika sångerna hakar sömlöst in i varandra och varje sång ackompanjeras av ett särskilt instrument förutom stråkar – tills finalen kommer, en sonett av Shakespeare, då alla instrument aktiveras, alla nyanser får skina. Ett utsökt möte mellan text och musik, och Andrew Staples ljusa stämma är oerhört vacker. En perfekt konsertkväll!