Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-dubbelpiano-med-pepprig-rysk-fullblodsromantik/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Dubbelpiano med pepprig, rysk fullblodsromantik

Ivetta Irkha och Maria Rostotsky vid varsin flygel. Foto: Jan-Olav Wedin

Musikfestivalen Pianorama bjöd stafettspel av fyra par pianister med allt från bubblig Mozart till rysk romantik, jazzig Gershwin och en Hasse & Tage-final. Prisvärda konserter med dubbla flyglar och fyrhandsspel.

Biljetterna till var och en av de drygt timslånga konserterna under Pianoramas andra dag kostar inte mer än en femtiolapp. För den pengen får man dessutom två för priset av en; årets tema är musik för två pianon och fyrhändigt. 

Festivalens initiativtagare och konstnärliga ledare Roland Pöntinen liknar lördagens program vid en stafett med fyra par pianister och det var sannerligen inga dåliga överlämningar. Dubbelpiano har fyllt olika funktioner genom musikhistorien. Att spela fyrhändigt – à quatre mains – var under 1800-talet ett sätt att umgås. Före grammofonens och radions tid var det också det enda sättet att bekanta sig med exempelvis en symfoni i hemmiljö. 

Att komponera musik för två klaverinstrument gav i sin tur utökade klangmöjligheter. Tidigt på tangenterna var Mozart med sin bubblande eleganta sonat i D-dur – även känd från den berömda studien av ”Mozarteffekten” – som inledde lördagen med Ivetta Irkha och Maria Rostotsky vid varsin flygel. 

Därefter bjöd duon på rysk fullblodsromantik av Rachmaninov, framförd med välgörande pepprighet, och Victoria Borisova-Ollas ”Djurgården tales”. En stormig pianopromenad som, likt Messiaen, tycks tonsätta landskapet lika mycket som fågellivet med diskantkvitter och dundrande underarmskluster. 

Festivalrepertoarens uppfriskande blandning av gammalt och nytt, självklart och sällsynt präglade i synnerhet Alessandra Ammara och Roberto Prossedas italienska gästspel. Prosseda har gjort sig ett namn som Mendelssohnexpert. Kanske var det Sverigepremiär för Felix Fantasia i d-moll och säkert brukade han en gång i tiden spela detta fyrhändiga stycke tillsammans med sin syster Fanny. 

Prosseda och Ammara är sedan 20 år tillbaka ett samkört par som delar pall i Schuberts F-mollfantasi och senare river av Gershwins jazzinfiltrerade ”Rhapsody in blue” i version för två pianon. Däremellan viftar Prosseda pedagogiskt med partituret – en enda A4-sida – till Aldo Clementis raffinerade repetitionsövning ”Madrigale 2”. Extranumret – Sergio Cafaros humoristiska ”Vive Carmen” – illustrerade på ett fyndigt sätt svårigheterna att samsas om en klaviatur.

Generationsmötet mellan Bengt Forsberg och David Huang radade därefter upp ett helfranskt och väl genomtänkt program: Från Emmanuel Chabrier – ”den moderna franska musikens fader” – och Germaine Tailleferres allvarsamma utomhuslekar i ”Jeux de plein air” till Poulenc. 

Via Debussys dissonanta första världskriget-musik ”En blanc et noir” och Henri Dutilleuxs ”Figures de résonances”, som inledningsvis påminner lite om ett musikaliskt schackparti, där pianisterna väntar ut varandras drag och låter övertonerna färdas genom strängarna. 

En hel del franskt blev det även när Carl-Axel och Monica Dominique lyhört och lekfullt avrundade kvällen genom att tänja på genregränserna med såväl Ravel och Debussy som jazz och ett svenskt potpurri med både Taube och Povel Ramel samt Hasse&Tage-final. 

Äkta ”powerpar” i all ära, men vågar man till nästa år önska sig ett återbesök av Prosseda i sällskap av robotpianisten Teo Tronico?

Läs fler konsertrecensioner i DN.