Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-efter-stressig-start-far-pianisten-tonerna-att-gloda/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Efter stressig start får Kirill Gerstein tonerna att glöda

Kirill Gerstein på pianot i Stockholms konserthus. Foto: Jan-Olav Wedin
Rätta artikel

Konserten börjar stressigt och mekaniskt, men Franz Liszts pianosonat förlöser pianisten Kirill Gerstein som sedan går helt in i musiken då glöder tonerna, skriver DN:s kritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. 

Det skulle ha blivit en fantastisk konsert: den legendariske Maurizio Pollini, med en 60 år lång karriär som stjärnpianist, skulle spela Beethovens sista tre pianosonater. Men Pollini fick en axelskada och ställde in konserten med ett par dagars varsel, och istället flygs den rysk-amerikanske pianisten Kirill Gerstein in som ersättare.

Gerstein är visserligen en toppmusiker även han. Hans program har två halvor med identiska upplägg: först tre korta stycken som aptitretare, sedan en rejäl bjässe. Han inleder med Thomas Adès tre mazurkor, skrivna i samband med Chopinåret 2009. Det låter dock mer Debussy än Chopin om dessa inåtvända stycken, i synnerhet det fina tredje. 

Därefter spelar Gerstein det verk som skulle ha avslutat Pollinis konsert: den allra sista av Beethovens 32 pianosonater. I sina sista sonater tog Beethoven genren till en ny nivå, de handlar mer om dekonstruktion, meditation och livsbejakande urkraft än om behagfullhet. Men Gerstein stressar igenom detta verk, han får inte musiken att lyfta, det låter duktigt men platt.

Efter paus spelar Gerstein Chopins tre valser opus 64 och även här spelar han stressat och mekaniskt, helt utan den värme och lätthet som krävs för att få stycken av denna typ att glänsa av charm. Och utan denna kvalitet blir det ganska meningslös musik.

Men sedan, när det är dags för konsertens final, händer något. Gerstein spelar Liszts monumentala pianosonat, en halvtimmeslång resa in i en hjärna som befann sig i en brytpunkt mellan tradition och revolution, mellan ödmjukhet och aggressivitet, mellan andlighet och dekadens. Detta stora drama – verkligen ett pianostycke att uppleva i konsertsammanhang – förlöser pianisten och tycks påminna honom om vem han är och vilka krafter han har att göra med.

Applåderna efteråt vill aldrig avta – och då tar Kirill Gerstein ett mycket överraskande beslut. Han sätter sig vid flygeln igen och spelar, inget vanligt litet extranummer, utan hela Beethovens 32:a pianosonat en gång till. Han gör det inte för publikens skull – ingen vill nog höra just detta långa verk en gång till – utan för sin egen skull. Denna gång går han djupt in i musiken, nu är han helt närvarande, nu är det på allvar, nu glöder tonerna. Otroligt starkt.

Efter det blir det ännu ett extranummer. ”Don’t be afraid” säger han med ett leende, och bränner av Busonis pianotolkning av Bachs ”Nun freut euch, lieben Christen g’mein”. Ett lyckligt utropstecken för en konsert som räddats ur besvikelsens klor.