Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 03:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-elegant-samarbete-kring-jubilaren-clara-schumann/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Elegant samarbete kring jubilaren Clara Schumann

Foto: Hampus Andersson

Blåsarsymfonikerna höstöppnar med att fira Clara Schumann som fyller 200 år. Ett samarbete mellan fem kvinnliga tonsättare. Det är snyggt komponerat och blåsarna levererar. Men pianosolisten hamnar tyvärr ur kurs. 

Det hänger rosor från taket när Blåsarsymfonikerna säsongsöppnar med 200-årskalas. Under sin livstid firades Clara Schumann som pianist och pedagog, i dag firas hon som tonsättare, konstaterar konferenciererna Kajsa Magnarsson och Anna Jakobsson från nätverket Konstmusiksystrar som även ligger bakom konsertens födelsedagspresent. ”Är jag den enda?” för blåsorkester bär underrubriken ”En korrespondens med Clara Schumann” och är komponerat av Ylva Fred, Madeleine Jonsson Gille, Catharina Backman, Alexandra Nilsson och Kajsa Magnarsson.

Titeln ska läsas som ett senkommet svar på tonsättarens eget ifrågasättande av kvinnans roll som komponist. Inom den kommersiella popindustrin är det inte ovanligt med fyra-fem låtskrivare, men i klassiska musiksammanhang är kollektivkompositioner sällsynta. Med beställningsverket vill Konstmusiksystrar både lyfta fram kvinnors skapande och genom samarbete minska känslan av konkurrens. Det är en fin tanke som inte bara svetsar samman nutida tonsättare över generationsgränserna, utan även drar en linje från 1800-talet och framåt. 

Stycket börjar med en flyktigt undflyende musik som sveper fram genom det romantiska sound man brukar förknippa med paret Schumann och Leipzigskolan.

Små kulminationer och utbrytarteman – lekfull sopransaxofon och flöjter – landar småningom i en mer minimalistisk puls. Men övergångarna mellan de olika temperamenten sker så sömlöst att man lätt glömmer bort att musiken börjat på en plats och slutar på en helt annan. Som samarbete betraktat är det mycket elegant och Blåsarsymfonikerna är på hugget under sin hurtiga chefdirigent Cathrine Winnes. Men det vore förstås ingen riktig fest utan jubilaren själv och hennes pianokonsert som sakta men säkert börjar kräva sin plats i standardrepertoaren.

Blåsarsymfonikerna var på hugget under sin chefsdirigent Cathrine Winnes. Foto: Hampus Andersson

Ju oftare ett verk spelas desto större blir samtidigt kraven på varje enskilt framförande. Clara Schumann var underbarnet som började komponera sin pianokonsert redan i tonåren. Verket har sina svagheter, men den virtuosa solostämman är inte en av dem. Därför är det särskilt olyckligt att pianosolisten Terés Löf hamnar ur kurs mellan manierade gester och brutal pedalbehandling. 

Anders Högstedt står annars för idel fina arrangemang och transkriptioner av såväl pianokonserten som Clara Schumann-sånger och solostycken. Däribland ”O Lust, o Lust, vom Berg ein Lied”, uppblåst till en prunkande öppningsfanfar.

Som pianist var Clara Schumann sin tids superstjärna och familjeförsörjare. Ändå har hon haft en tendens att hamna i skuggan av maken Robert och sin manlige beundrare Johannes Brahms som även här fick rama in lördagens uruppförande efter paus. Först Robert Schumanns ”Träumerei”, vars drömmerier gick igen i Olav Bergs vibrerande ”In brief”, och sist Brahms stramt studentikosa ”Akademisk festouvertyr”. En musikaliskt välfunnen kombination som undvek att grotta ner sig för mycket i det eventuella triangeldramat mellan födelsedagsbarnet, hennes make och Brahms.