Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 13:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-elvana-saknar-sin-elvis-imitator-pa-debaser-strand/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Elvana saknar sin Elvis-imitatör på Debaser Strand

Elvis i Elvana är i vissa stunder bra på att likna Elvis Presley. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Man kan undra över vad som är grejen med Elvana, bandet som ställer Elvis framför Nirvana. Eftersom deras Elvisimitatör inte imiterar Elvis. Men något blir rätt bra ändå.

Arrangören skriver ”Världens bästa Elvis-frontade Nirvana-tributeband” och det kan ju verka som en ganska riskfri utnämning. Även om det finns fler Elvis-frontade coverband än man kanske tror.

Själv minns jag med särskild omsorg Dread Zeppelin, som hittade på reggaeversioner av Led Zeppelins låtar och sen satte en lagom tjock Elvisimitatör att sjunga dem. Det går också att påminna om The King, en Elvisimitatör som tog som sin grej att sjunga låtar från andra artister som dött i förtid, exempelvis Ian Curtis eller Ronnie Van Zant.

Förutom Elvis själv, då. Det skulle bli för uppenbart. Hans underbart betitlade debutalbum ”Gravelands” rymmer allt möjligt från Otis Redding till Bob Marley, och inleds med Nirvanas ”Come as you are”. Som han dessutom gjorde en insjungning av på japanska.

Just den gör inte Elvana. Och förutom en oundviklig ”Smells like teen spirit”, instoppad i röran bland alla extranumren, tycks fokus ligga på mer udda nummer, som Shocking Blue-covern ”Love buzz” eller ”Rape me”.

Men det mest mystiska är att där egentligen inte finns någon Elvis-imitatör. Även om mannen i mitten kallar sig Elvis, klär sig i en rödrosa sparkdräkt med tydlig adress till Graceland och kastar in en hel rad av Elvislåtar i mixen, inklusive ”All shook up” och ”Suspicious minds”.

Fast han gör inte ens något märkbart försök att låta som Elvis Presley, som råkar vara en av rockhistoriens lättaste röster att imitera. Han bara sjunger Nirvanas låtar, iklädd en variant av Elvis Presleys scenkostym, och hoppas att det räcker.

Som publik finner man sig stående i ett odefinierat mellanläge mellan den odiskutabla värme och publikkontakt som Elvanas Elvis är faktiskt expert på att leverera. Och den brist på likhet med just Elvis Presley som han knappt gör ens en ansträngning att skyla över.

Efteråt finner man sig undra vad det egentligen var man var med om. Men värmen stannar kvar längre än känslan av att ha blivit utsatt för en bluff.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur chilenska Föllakzoid har bytt fokus för sin monotoni.