Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 13:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-emersonkvartetten-framfor-fanny-mendelssohns-musik-pa-ett-narmast-foralskat-satt/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Emersonkvartetten framför Fanny Mendelssohns musik på ett närmast förälskat sätt

Emersonkvartetten på Göteborgs konserthus. Foto: Walti Hösli/Rockfoto

Världsledande Emersonkvartetten bjuder på en kontrastrik kväll på Göteborgs konserthus. Från lyrisk romantik hos Fanny Mendelssohn till sönderrivande förtvivlan hos Sjostakovitj.

Den amerikanska Emersonkvartetten, bildad på The Juilliard School i New York, har varit världsledande i fyra decennier. Och erhållit nio Grammys, bland annat för sina inspelningar av Bartóks, Beethovens, Sjostakovitjs och Mendelssohns samtliga stråkkvartetter. En samtrimmad klangmaskin som senast besökte Sverige i Stockholm 2007 då de hade utvidgat sin enorma repertoar till att även omfatta Kaija Saariaho.

När de i söndags gästade en sedan länge utsåld Stenhammarsalen i Göteborg inledde de med Felix syster Fanny Mendelssohns underbara kvartett i Ess-dur som på senare år seglat upp som en favorit från den romantiska eran. Bland annat i den överväldigande versionen för stråkorkester på Musica Vitaes senaste album

Med djuplodandet av brodern Felix kvartetter i bagaget föll Fannys innovativa och lyriskt kraftfulla musik på plats på det mest ljuvliga vis i Emersonkvartettens närmast förälskade framförande. 

Kontrasten till Sjostakovitjs kvartett nr 5 kunde inte varit större. En sällsamt spänd och bitvis oskuldsfullt ren musik som skrevs 1952, året innan Stalins död. Och som för tonsättarens del hade föregåtts av en mängd sånger i fosterländsk anda och en djupdykning i Bach. 

Här fångade Emersonkvartetten kolossalt bra det gåtfulla och skört charadliknande spelet mellan en folkligt tindrande bekymmerslöshet och en subjektivt sönderrivande förtvivlan.

Efter paus återvände de till romantiken och tonarten Ess-dur i Dvoraks stråkkvartett nr 10. Där släppte de också lite på ”det fasta greppet om midjan” för att låta denna sagolikt flödande och naturnära musik liksom dansa av sig självt. Säkert inspirerade av tonsättarens ojämförliga förmåga att skriva vackert för stråkstämmor (tänk bara på det sidenglänsande i ”Serenad för stråkar” och det magiska skimret i operan ”Rusalka”!).

Här fick Emersonkvartetten fram den särpräglade sammansättningen av ett virvlande vemod och en självlysande mystik som gör detta verk så angenämt och samtidigt så outtömligt.

Läs fler texter av Martin Nystrom och fler av DN:s konsertrecensioner