Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 03:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-en-harlig-upptackt-i-ypperligt-och-prunkande-framforande-som-ger-mersmak/

Konsertrecensioner

Konsertrecension. En härlig upptäckt i ypperligt och prunkande framförande som ger mersmak

Bild 1 av 2 Sakari Oramo dirigerar på Stockholms konserthus.
Foto: Jan-Olav Wedin
Bild 2 av 2 Solisterna Paulina Pfeiffer, Michael Weinius, Catriona Morison, Tuomas Pursio och dirigenten Sakari Oramo framför Eric Ericsons Kammarkör och Kungliga filharmonikarna för Ethel Smyths mässa på Stockholms konserthus.
Foto: Jan-Olav Wedin

Ethel Smyths mässa är storslagen och pompös med mycket grannlåt och en färgstark trosbekännelse med drillande flöjtduvor över bebådelsen. Verket som efter 130 år fick sin svenska premiär var förmodligen det mest omfångsrika verket av en kvinna som någonsin framförts i Konserthuset, skriver DN:s kritiker Camilla Lundberg.

Rätta artikel

Kvinnors komponerande var länge förbehållet de små formerna. Sånger, pianostycken. Att äntra konserthusens estrader och operahusens scener tarvade omfattande resurser: orkestrar, kopister, förläggare, agenter, dirigenter, solister.

Men mot 1800-talets slut kunde inte så få kvinnor spränga barriärerna. Det var Augusta Holmès som fick beställningen att komponera ”Ode Triomphale” till franska revolutionens hundraårsjubileum för 300 musiker och 900 sångare. Och unga Ethel Smyth gav sig själv uppdraget att skriva en omfångsrik Mässa, som med kör, solister och orkester uruppfördes i den väldiga Albert Hall.

Bakom sig hade brittiska generalsdottern Smyth kompositionsstudier i kretsen kring Johannes Brahms och – lika viktigt – ingång till drottning Victoria. Samt det jävlar anamma som skulle göra hennes till framgångsrik operakompositör och militant kvinnosakskämpe.

Men första världskriget och den patriarkala modernismen innebar en tung backlash för den framväxande emancipationen för kvinnors konst. Tystade och avfärdade som icke nyskapande. När nu Ethel Smyths mässa efter 130 år fick sin svenska premiär var det förmodligen det omfångsrikaste verket av en kvinna som någonsin framförts i Konserthuset.

Och intrycket var verkligen Albert Hall. Storslaget och pompöst; inte utan grannlåt med cymbaler och trumvirvlar att annonsera när Ordet blev Kött. För det är en färgstark trosbekännelse Smyth levererar, med drillande flöjtduvor över bebådelsen och, liksom i Beethovens mässa, en rejäl fuga över det avslutande eviga livet.

En härlig upptäckt i ypperligt och prunkande framförande som ger mersmak. Inte minst på den 1800-talsgenre av oratorier som hittills behäftats med beröringsskräck. Här finns mycket av såväl män som kvinnor att avtäcka. Som till exempel Stenhammars ”Folket” till Heidenstams text, med tonsättning av den skam att medborgarrätt heter pengar.