Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 21:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-en-konsert-dar-belceakvartetten-overtraffar-sig-sjalva/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: En konsert där Belceakvartetten överträffar sig själva

Belceakvartetten på Stockholms konserthus Foto: Jan-Olav Wedin

Belceakvartetten har skämt bort stockholmarna med årliga gästspel och här överträffar de sig själva. Maken till briljans, esprit och hängiven närvaro får man leta efter, skriver DN:s kritiker Camilla Lundberg. 

Rätta artikel

 

De två stråkkvartetter Leos Janacek komponerade på 1920-talet torde vara genrens dittills mest originella. Liksom det mesta detta tjeckiska tonsättaroriginal skapade. För hans musik liknar ingen annans, varken förr eller senare.

Bara namnen på kvartetterna: ”Kreutzersonaten” och ”Intima brev”.

Janacek har gått till eftervärlden främst som musikdramatiker. I synnerhet för de operor han skrev på ålderns höst, som präglades av hans lika ihållande som obesvarade kärlek till den nästan 40 år yngre småbarnsmamman Kamila Stösslova. Bortåt tusen brev lär ha utväxlats mellan det omaka (icke)paret under de elva år Janacek hade kvar att leva, varav blott ett fåtal från den unga köpmanshustrun. Hur glödande och insisterande hans brev var framgår tydligt av hans stråkkvartetter.

I synnerhet i händerna på den berömda Belceakvartetten, som skämt bort stockholmarna med årliga gästspel och kompletta cykler av Beethovens, Brahms och Bartóks kvartetter. Med denna konsert överträffade de sig själva.

Maken till briljans, esprit och hängiven närvaro får man leta efter. Efter en flott och stilsäker öppning med Haydns ”Kvintkvartett” brakade det lös i ”Kreutzersonaten”. Som endast indirekt syftar på Beethovens fiolsonat, men desto mer på Lev Tolstojs kortroman där sonaten ifråga utlöser ett svartsjukedrama som slutar i hustrumord.

Leos Janacek håller inte med Tolstoj och gör tydligt kvinnan till subjekt i sin kvartett. Och Belcea tvekar inte, utan tar ut svängarna i passionerad dramatik. Stråkarna gnisslar tänderna nära stallet, skälver av drillande skräck över hjärtslitande melodisk passion. Stumfilm utan bild? Ja nästan – om det inte vore för Janaceks kärva egensinne, självutlämnande och maniska kärlekslängtan.

Efter dessa urladdningar kunde Belcea kalibrera om sig till retorisk elegans i en fräck version av ännu en Haydn, för att sedan bjuda sublimast tänkbara klangmeditation i Beethovens sista långsamma kvartettsats – som extranummer.