Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 12:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-en-valkyria-med-inkannande-intensitet/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: En Valkyria med inkännande intensitet

Dirigent Karina Canellakis. Foto: Nadja Sjöström

Dirigenten Karina Canellakis bjöd på högromantisk konsert präglad av frihetslängtan och förbjuden kärlek. Med sig hade hon tre internationella fullblodsproffs. 

Det var med Ödessymfonin hon slog igenom i Konserthuset. Nu är amerikanska Karina Canellakis tillbaka hos Filharmonikerna med Beethovens dramatiska Egmont-uvertyr som energisk och elektrifierande upptakt till ett musikdramatiskt program. Med utdrag ur Hector Berlioz’ ”Romeo och Julia” och Richard Wagners ”Valkyrian” blev det en högromantisk konsert präglad av frihetslängtan och förbjuden kärlek.

Kopplingen mellan franske Berlioz och tyske Wagner är mer självklar än man kanske tror. Det var just i Berlioz djupt originella ”symphonie dramatique” som Wagner fann inspiration inte bara i den färgrika instrumentationen, utan också i orkesterns bärande roll som berättare. Han skulle senare bedyra Berlioz beundran och betydelse för sin egen stora kärleksopera om Tristan och Isolde.

Men hos Berlioz sjunger inte Romeo och Julia. Det gör orkestern med bultande förälskelse i balkongscenen. Som den ivrigt klättrar upp till Julia, vädjar med Romeo i smäktande cellogester och får blyga gensvar i träblåset med Julia. Allt medan violinerna sprider rosendoft och stjärnglitter över natten i Verona. Kanske hade Canellakis kunnat lyfta fram det dialogiska och retoriska än tydligare, men ack så vackert det blev likväl.

Och ”Valkyrians” timslånga första akt blev verkligen en passande parallell. Här möttes tre internationella fullblodsproffs med australiensiske Stuart Skelton i spetsen; den kanske främste hjältetenoren i dag med klang, kraft och lyrik i lyckosam förening. Amerikanska Heidi Melton är en Wagnersopran på starkt uppåtgående med en blomstrande, fyllig sopranstämma inte olik den unga Nina Stemmes. Som skurken i dramat bidrog den estländske basen Ain Anger med skräckinjagande pondus.

Att tenor och sopran ska föreställa ett romantiskt tvillingpar är alltid ett sceniskt problem med ”Valkyrian”. Så även här, men det överbryggades tack vare ensemblens inkännande intensitet.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här.