Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 14:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-ettriga-accenter-och-framatlutad-energi-nar-karina-canellakis-dirigerar/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Ettriga accenter och framåtlutad energi när Karina Canellakis dirigerar

Karina Canellakis dirigerar Sveriges Radios Symfoniorkester på Berwaldhallen. Foto: Mikael Grönberg

Den 37-åriga proffsviolinisten och framgångsrika dirigenten Karina Canellakis dirigerar Britten och Beethoven på Berwaldhallen. Benjamin Britten experimenterar krigsåret 1940 med den stora orkesterns färglåda och symbolmotiv: trumpetens entoniga flyglarm, stråkarnas svirrande spitfireattacker, skriver DN:s kritiker Camilla Lundberg.

Rätta artikel

 

Karina Canellakis är den före detta proffsviolinisten som framgångsrikt skolat om sig till dirigent. På kort tid har den 37-åriga amerikanskan erövrat många orkestrar, inte minst här i Stockholm. Varje termin gästar hon ömsom Filharmonikerna, ömsom Radiosymfonikerna – senast med Nobelkonserten i december.

Första gången hörde jag Canellakis damma av Beethovens femma all dess förment ödesdigra pompa och frilägga en oemotståndlig vitalitet. Nu var det dags för Beethovens sjua med Radiosymfonikerna, den mest sprittande och energiska av symfonierna. Så sent som i höstas satte Esa-Pekka Salonen och orkestern den på speed, kanske för att demonstrera ett slags rave av årgång 1813. Mer maniskt, dock, än meningsfullt.

För sjuan med sin drivande rytmik låter inte alltid så bra som den låter, om man säger så. Får man den inte att lyfta från rälsen som ett kinesiskt snabbtåg, så blir rytmmotivet lätt ett monomant och enerverande skenskarvsdunk. Canellakis satsade på framåtlutad energi och pepprade med ettriga accenter. Gott så, men lite omsorgsfullare frasering hade inte skadat, särskilt i den kända allegrettosatsen.

Den unge Benjamin Brittens rekvieminspirerade orkesterstycke från krigsåret 1940 är en besynnerlig komposition med en bisarr tillkomsthistoria. Från början hemlig visade sig beställningen komma från Japan i akt att hylla dess 2600 år gamla kejsardöme. Något Britten inte hann beakta inom deadline. Japanerna förkastade hans pacifistiskt färgade musik som opassande dyster och kristen.

Och kanske är det ett slags Golgatavandring som öppnar med den sorgsna altsaxofonens klagan över orkesterns tunga steg uppför en kromatiskt stigande lutning. Britten experimenterar med den stora orkesterns färglåda och symbolmotiv: trumpetens entoniga flyglarm, stråkarnas svirrande spitfireattacker. Karina Canellakis förde verket till ett vackert slut i en tröstande, mild vaggvisa.