Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-explosivt-nar-havet-blir-musik-pa-ostersjofestivalen/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Explosivt när havet blir musik på Östersjöfestivalen

Dirigenten Klaus Mäkelä och cellisten Truls Mørk med Seriges Radios rymfoniorkester i Berwaldhallen. Foto: Mattias Ahlm

Den unge dirigentstjärnan Klaus Mäkelä trollar fram subtilt orientalistiska klanger från Radiosymfonikerna och Truls Mørk går med djupt in i de grubblande tongångarna hos Ernst Bloch. ”Allt är fåfänglighet”, tycks hans cello sjunga, skriver DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli om en konsert som annars handlas om havet. 

 Det finns olika sidor av kung Salomo – den plikttrogne sonen, den vise domaren, den rike härskaren, den syndande kvinnokarlen, den fantastiske författaren till kärlekslyriken i Höga visan och de brännande pessimistiska verserna i Predikaren. Det var den sistnämnda sidan som intresserade Ernest Bloch när han skrev ”Schelomo” i mitten av 1910-talet. I denna instrumentala tolkning av Predikaren representerar en solocello Salomos röst medan orkestern representerar hans tid och värld.

Cellostjärnan Truls Mørk, som spelade in ”Schelomo” 2005, är trygg i den tunga solistrollen. Samtidigt som den unge dirigentstjärnan Klaus Mäkelä trollar fram subtilt orientalistiska klanger från Radiosymfonikerna – även om ”Schelomo” handlar om Blochs utforskande av sin judiska identitet tillhör ju verket samma epok som Richard Strauss ”Salome” – går Mørk djupt in i de grubblande tongångarna. ”Allt är fåfänglighet”, tycks hans cello sjunga.

”Schelomo” är mittpunkten i en konsert som annars handlar om något helt annat, nämligen havet. Alexander von Zemlinsky är en sorgligt underskattad tonsättare, att få höra hans symfoniska fantasi ”Sjöjungfrun” är en fest för alla som älskar sekelskiftets Wien.

Zemlinsky var förutom tonsättare och dirigent även musiklärare, bland annat till den vackra och karismatiska Alma Schindler, som han blev kär i och inledde ett förhållande med. Hon övergav dock honom för Gustav Mahler, och ”Sjöjungfrun”, inspirerad av H.C. Andersens saga, var det första stora verk som Zemlinsky skrev efter detta kärlekstrauma. Men den lilla sjöjungfrun – vars förälskelse, förvandling och tragiska slut vi får följa i denna emotionellt explosiva musik – ska nog inte föreställa Alma, utan Zemlinsky själv. Ett maffigt verk i en fin tolkning är det hur som helst.

Konserten avslutas med Debussys ”La mer”, ett verk som det kan vara svårt att hitta en mänsklig ingång till – musiken skildrar havet i tre tablåer, här finns varken handling eller mellanmänskliga relationer. Men även här ger tonsättarens privatliv en nyckel: verket skrevs under en stormig tid i Debussys liv, då han övergav sin fru för en annan kvinna, varpå hustrun gjorde ett självmordsförsök, en skandal som fick Debussys vänner att ta avstånd från honom. Han flydde in i konsten, i musiken, in i drömmen om havet: så dramatiskt men samtidigt behagligt neutralt, ointresserat, ickedömande. Radiosymfonikerna dryper inte av inspiration i detta verk, men Mäkelä lyckas ändå få vågorna att krascha häftigt mot kustens klippor.