Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 01:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-filharmoniker-moter-varen-med-en-njutbar-och-underhallande-tidsresa/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Filharmoniker möter våren med en njutbar och underhållande tidsresa

Bild 1 av 2 Musiker från Kungliga Filharmonikerna ger konsert på Grünewaldssalen
Foto: Jan-Olof Wedin
Bild 2 av 2 Amus Kerstin Andersson på fiol.
Foto: Jan-Olof Wedin

Tre verk, sympatiskt anspråkslösa och samtidigt eleganta och skarpa, framförs en frisk och solig eftermiddag av sju musiker från Kungliga Filharmonikerna. Ett trevligare sätt att möta våren är svårt att tänka sig, skriver DN:s kritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. 

Rätta artikel

Beethoven ändrade kursen för konstmusikens utveckling. Lite förenklat kan man säga att före honom var idealet för musik först och främst att behaga, men efter hans död 1827 ville alla tonsättare av rang följa hans exempel och skapa så ambitiösa, utmanande och personliga verk som möjligt, oavsett om det rörde sig om symfonier, pianostycken eller kammarmusik. Så var det under resten av romantiken, och denna mentalitet har egentligen bara fortsatt med nya uttryck under senare tiders konstmusik.

Men det fanns också ett parallellt spår under århundradet efter Beethoven. Tonsättare som visserligen tog intryck av den styrka och frihet som finns i Beethovens musik, men som ändå föredrog att skriva musik som var lättbegripligt vacker snarare än att försöka uppdatera och omdefiniera själva skönhetsbegreppet. Inom alla genrer var det kanske mest tydligt inom kammarmusik, ett tryggt rum långt från symfoniernas stora gester.

Tre sådana verk, sympatiskt anspråkslösa och samtidigt eleganta och skarpa, framförs en frisk och solig eftermiddag av sju musiker från Kungliga Filharmonikerna. Ett trevligare sätt att möta våren är svårt att tänka sig. Konserten växer i omfång: först två musiker, sedan tre och till slut en hel septett.

Wilhelm Stenhammars ”Två sentimentala romanser” från 1910 är visserligen ursprungligen komponerade för violin och orkester, men låter utmärkta även i detta mer intima arrangemang med orkestern utbytt mot piano. En förtjusande diptyk från Stenhammars sena period, den som innefattar hans två mest fulländade orkesterverk, serenaden och den andra symfonin, liksom hans två sista stråkkvartetter.

Därefter en resa bakåt i tiden till 1849 och Ludvig Normans första pianotrio, komponerad när den då tonårige tonsättaren studerade i Leipzig. En drömtillvaro för en ung svensk musiker vid denna tid – han lärde till och med känna Robert Schumann – och denna musik ter sig stjärnögd i sin respekt inför traditionen. En pianotrio som låter mer kompetent än spännande, men den långa långsamma satsen är känslig och vacker.

Tidsresan bakåt slutar 1829 med Hummels ”Septett militaire” för piano, stråkar och blås. Trumpetstämman är anledningen till att verket heter som det gör – musiken låter inte som ett fältslag utan som en avslappnad festdag på kasernen. Det är ett verk som inte handlar om sublim skönhet, snarare mysig musikalisk underhållning, och varför inte? Musikerna från Fillan spelar fläckfritt, det är bara att luta sig tillbaka och njuta.