Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-florence-the-machine-nar-fram-forst-mot-slutet/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Florence + the Machine når fram först mot slutet

Florence Welch har en lång startsträcka på Globen. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Det behövs kbt-knep från hippievärlden för att Florence Welch ska komma loss, men efter det blir alla hennes vardagliga känslor som epos ur Uppenbarelseboken.

Rätta artikel

Florence Welch är en av de riktigt, riktigt stora. Hennes oändligt harpklingande barockpop har placerat henne i gänget av frontpersoner – Freddie Mercury, Patti Smith, Kate Bush, Iggy Pop – som blir övermänniskor på scen. Med Welchs egna ord: ”Skalet slås sönder och man rusar ändlöst utåt och uppåt.”

Men kvällen i Globen börjar i ett helt annat tonläge. Welchs band, The Machine, står uppställda långt bak på en simpel träscen som för tankarna till pratshower. I publiken syns en märklig avgrund mellan vip-området längst fram och de vanliga dödliga fansen bakom. På tryggt avstånd från det mesta drar musikerna, som mer liknar ett välkammat husband, i gång ”June”. Allt är ganska torrt.

Det smittar av sig på huvudpersonen. Hon snurrar runt i sina signaturmässiga ballerinapiruetter, visar upp en sångröst som golvar allt i sin väg, men blicken är inte närvarande. Salens alla mellanrum gör att hon inte når fram.

Så pågår det under mer än halva konserten. Sedan, som en blixt från hippiehimlen, ber hon oss göra en gemenskapsövning. Vi ska lägga bort våra mobiler, krama personen bredvid och säga ”jag älskar dig”. Precis den sortens billiga scenknep som brukar skapa mer förvirring än glädje. Men Florence Welch är en magisk person, och magin når också oss.

Chockterapin, snabb-kbt:n mot rädsla och inneslutenhet, för in oss i hennes värld. Efter det briljerar hon. Förlorar sig i publikhavet under ”Delilah”, välkomnar Patti Smiths andliga uppenbarelse i hyllningen ”Patricia”, mellansnackar om den spricka i universum som gör att hon får stå här. På pappret är det flummigt nonsens, men i verkligheten är varje ord blytungt.

Hon lyckas med det varje popsångare vill – subjektiva upplevelser förvandlas till objektiva sanningar, små vardagliga känslor blir som epos ur Uppenbarelseboken.

Men kampen mot de tråkiga förutsättningarna blir aldrig helt vunnen. Storslagna avslutet ”Shake it out” ackompanjeras av lite duggande konfetti, några vita lakan och ett band som fortfarande inte riktigt kommit loss. Inuti Florence Welch bor en storm, men de omkring henne lyckas inte segla på den.

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg , till exempel om hur Maleek Berry övertrumfas av förbandet Imenella .