Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 14:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-flott-kammarmusik-pimpad-med-ord-och-bilder/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Flott kammarmusik pimpad med ord och bilder

Stockholm Syndrome Ensemble. Foto: Mattias de Frumerie

Haydn får fungera som den tändande gnistan i ett program kring skapelse och förödelse, som Stockholm Syndrome pimpat med projicerade ord och bilder. DN:s Camilla Lundberg hade hellre lyssnat mer på den flotta kammarmusiken än tittat på projektioner.  

Haydnflaggan har hissats, kan vi konstatera med Tomas Tranströmer i höst. Men med superensemblen Stockholm Syndrome handlar det inte om wienklassisk esprit denna gång. Utan om den dissonanta demoni som uppstår i Joseph Haydns visionära version av självaste kaos, förutsättningen för Guds skapelse. Här komprimerad till sex stråkar att blottlägga den djärva skönheten i kompositionen.

Haydn fick fungera som den tändande gnistan i ett program kring skapelse och förödelse, som Stockholm Syndrome pimpat med projicerade ord och bilder. Ensemblens specialitet – utöver högt drivet musicerande – är konceptuella kammarmusikkonserter. Här med tonvikt på två ikoniska 1900-talsverk: Darius Milhauds jazziga ”La Création du Monde” och Dmitrij Sjostakovitjs smärtfyllda åttonde stråkkvartett. Därutöver ett säreget pianostycke signerat Marcel Prousts särskilde vän Reynaldo Hahn, på sin tid annars mest känd för sina melodier och operetter.

Det var tidigt 20-tal som fransmannen Milhaud komponerade till den avantgardistiska Svenska Baletten i Paris – med kubistiska kostymer signerade Léger enligt hetast afrikanska mode. Instrumentariet dominerades av blås, inklusive nymodig saxofon, något som saknas i ”syndromets” stråkgäng med piano. Men lustigt nog blev jazzkänslan förstärkt och harmonierna blåare i denna flotta kammarmusikaliska tappning.

Sjostakovitjs berömda åttonde stråkkvartett från 1960 har blivit föremål för alla möjliga tolkningar – från antifascistisk protest till djupt personlig bikt. ”En kvartett som ingen behöver”, enligt sin krisande upphovsman. Ingenting kunde vara mer fel och ”åttan” har blivit Sjostakovitjs kanske mest spelade opus, också tolkad för större ensembler som ”kammarsymfoni”. 

Här i praktiken en kvintett med tillägg av Rick Stotijns kontrabas; något ömsom mjukade upp verkets sträva smärta, ömsom eldade under frenesin. Jag hade ändå föredragit originalets kvartettsättning och gärna avstått från projektionerna av förödd natur. Liksom den grälla nattklubbsrosa ljussättningen.   

Läs fler recensioner av Camilla Lundberg.