Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-follakzoid-startar-om-som-technoband/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Föllakzoid startar om som technoband

Domingo García-Huidobro i Föllakzoid spelar framför ett levande ljus. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Efter att ha tappat en medlem och fått två nya på scen har chilenska Föllakzoid bytt centrum från krautrock till techno, och bjuder i all sin monotoni på en lång resa.

Även om chilenska Föllakzoid är ett band som verkligen söker sin undergroundposition har de verkat utomordentligt lätta att fatta var man har.

Under ett namn som sticker ut från allt annat har de spelat psykedelisk krautrock i långsträckta portioner. På ungefär samma sorts evighetslånga raksträcka som en gång Neu! men med ett mjukare, rundare sound och många fler decennier av spejsad musikhistoria att plocka influenser från. Tre barndomsvänner från Santiago som påstod sig vara influerade av andinsk bergsmusik och aldrig ens ha hört tysk krautrock när de startade.

Nu har dock basisten lämnat bandet och den kvarvarande duon tycks ha velat starta om. Åtminstone valde de förra månaden att följa upp albumen ”Föllakzoid”, ”II” och ”III” med nya ”I” – som om en ny tideräkning börjar här.

Och där det tidigare handlade om ett rockband som på olika sätt utforskade monotoni i ett klassiskt rockbandsformat handlar det nu snarare om en sorts elektronisk transmusik. Typiskt nog ihopfogad av producenten Uwe Schmidt – tysk veteranproducent bakom bland annat namnen Atom™ och Señor Coconut – utifrån ett sextiotal inspelade grundelement.

På Slaktkyrkans sidoscen Hus 7 tar bandet nu den musiken och skruvar ett varv hårdare. Fyra personer på scen, med två syntskötare vid sidan om kärnduon, och Domingo García-Huidobro nere på golvet bland sina effekter lika mycket som han står upp och faktiskt spelar på sin gitarr.

Som i sin tur sällan låter som just en gitarr, i stället alstrar den ekoklanger, staccatorytmer och rena syntljud. Bakom sitt trumset förser Diego Lorca den raka maskinpulsen med rader av accenter och motrytmer, men intrycket är ändå det av ett technoband som influeras av lite allt möjligt, såsom industrimusik eller dub, där den psykedeliska rocken bara är en av alla detaljer.

Typiskt nog finns inga sångmikrofoner, bandets sätt att tacka för sig blir därför en osedvanligt lång gemensam bugning. I stället för spotlights finns ett ensamt levande ljus, som hjälper García-Huidobro att hitta rätt bland sina effektboxar. Och så rök, massor av rök.

En timme efter start slår Domingo García-Huidobro av det stora beatet, sen återstår några minuter av nedtrappning, snarare än extranummer. Det lät nästan likadant rakt igenom, men kändes som en lång resa.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur japanska Kuunatic har hittat en helt egen sorts ritualpsykedelia.