Konsertrecension: Förvånansvärt utmärkt av Guns N' Roses på Ullevi - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Förvånansvärt utmärkt av Guns N' Roses på Ullevi

”Guns N’ Roses är ibland, med tanke på bakgrunden och förutsättningarna förvånansvärt ofta, alldeles utmärkta”, skriver DN:s Mattias Dahlström om Guns N' Roses konsert på Ullevi i Göteborg under lördagen.

3

Guns N’ Roses

Scen: Ullevi, Göteborg

Det säkraste sättet att skydda sig mot för högt ställda förväntningar? Sänk dem så lågt det bara går, helt på egen hand. Guns N’ Roses – eller rättare sagt: Axl Rose - ägnade stora delar av 2000-talet åt att närmast skrämmande effektivt rasera allt som bandet byggde upp i skarven mellan 1980- och 90-talet. Var det inte bedrövliga konserter (jag bevittnade själv en parodiskt usel Roskildespelning) så var det släppet av det mytomspunna, och i stort sett helt meningslösa skulle det visa sig, ”Chinese democracy”. Guns N’ Roses arv som bandet alla sjuttiotalister, oavsett smakpreferenser i övrigt, någonstans kunde samlas kring eftersom bandet med Axl Rose i lika oväntad som logisk NWA-keps i spetsen gjorde briljant hård rock med punkattack och furiös rock’n’roll med hårdrocksdriv höll Axl Roses till synes omättliga aptit för (själv)destruktivitet helt på att fördärva. 

Har man varit så djupt nere i träsket känns varje litet steg i rätt riktning kanske större än det egentligen är. Det Guns N’ Roses som står på Ullevis scen är verkligen något helt annat än Roses sorgliga soloprojekt, under bandnamnet. Mer koncentrerat, bättre förberett. Att fronttrion Rose, Slash och Duff McKagan åter är samlad innebär att Rose välbehövligt hålls i stramare tyglar. Då påminns man också om att han verkligen har en av de allra mest speciella, fascinerande och bästa rock’n’roll-rösterna; gäll och genomträngande, men mäktigt elastisk.

En del av 2000-talsproblemen hänger dock kvar fortfarande. Låtarna från ”Chinese democracy” kan den återvändande duon tydligen inte göra något åt, de verkar Rose ändå tvinga in i en redan kanske väl tilltagen låtlista. ”Coma”, för att ta ett exempel, gör verkligen skäl för sin titel: det är vilset utslagen rock som bara, och knappt, överlever genom livsuppehållande åtgärder. I ”This I love”, för att ta ett annat, faller Rose tillbaka i gamla vokala 2000-talssynder och har svårt att träffa tonerna rätt.  

Samtidigt är Guns N’ Roses ibland, med tanke på bakgrunden och förutsättningarna förvånansvärt ofta, alldeles utmärkta. ”Estranged” dras ut till ett rätt fantastiskt och långt Rolling Stones-aktigt pianodrivet groove. ”Welcome to the jungle” och ”You could be mine” attackerar hårt. Allsången i ”Patience” är mäktig. ”Sweet child o’ mine” är svår att argumentera mot.

McKagans stora stund, covern på Johnny Thunders ”You can’t put your arms around a memory” som övergår i Misfits ”Attitude”, visar tydligt hur Guns N’ Roses alltid hade vassare kanter än de hårdrocksband som var tänkta att vara konkurrenter i 1980-talets slut.

Annars är det här tveklöst Slashs stora kväll. Även i de svajigare stunderna kan man lita på att han på något litet sätt ändå försöker vrida låtarna åt rätt håll. Vanligtvis ska man dra öronen åt sig när en sologitarrist lämnas så gott som ensam på scenen, men Slashs egen lilla stund någonstans mitt i konserten bara ytterligare understryker att det är hans smittsamma boogiesväng och hårdhet som, i bästa fall, sticker hål på de mer pompösa sidorna hos Guns N’ Roses. Till nästa gång kanske det till och med kan skrämma bort ”Chinese democracy”-spökena.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.