Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Franciska Skoogh på Göteborgs konserthus

Franciska Skoogh spelar på Göteborgs konserthus.
Franciska Skoogh spelar på Göteborgs konserthus. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto.nu

Franciska Skoogh och orkestern fick Sergej Rachmaninovs melodiska musik att väsnas, porla och sjunga på ett enastående vis. Folk i publiken grät öppet, skriver Martin Nyström.

4

Klassiskt

Pianokonsert nr 3 av Sergej Rachmaninov. Scen med tranor och symfoni nr 7 av Jean Sibelius. Symfoni nr 316 av Leif Segerstam.

Dirigent: Leif Segerstam.

Pianosolist: Franciska Skoogh. Norrköpings symfoniorkester.

Scen: Göteborgs konserthus.

Med den modernistiska syn som dominerade konstmusiken från 1920-talet och framåt kom Sergej Rachmaninovs musik att betraktas som hopplöst känsloorienterad, självbespeglande och nostalgisk. En syn som dock aldrig rubbade dess popularitet hos den stora publiken. Senare tids forskning har också återupprättat den. Pekat på betydelsen av dess rötter i den folkmusik, populärmusik och rysk-ortodoxa kyrkomusik som var Rachmaninovs musikaliska modersmål. Och hur han utifrån denna grogrund utvecklade ett komponerande som kunde utveckla, variera och utvidga ett melodiskt material på det mest oförutsägbara vis.

När Norrköpings symfoniorkester, under Leif Segerstams ledning, i lördags gästade Göteborgs konserthus stod den tredje pianokonserten på programmet. Ett verk som just drivs av ett osannolikt melodiskt flöde alstrat ur ett tema som enligt tonsättaren ” skrev sig självt”, men som har visat sig härstamma från den kyrkosång som han sedan barndomen älskade över allt annat.

Med Franciska Skoogh som solist fördes vi rakt in i detta flöde som på det mest mänskliga vis river upp det som ligger dolt, och som frilägger känslomässiga låsningar och hårt knutna smärtpunkter i sin ohejdbara lust att gå vidare. Skoogh och orkestern fick denna musik att väsnas, porla och sjunga på ett enastående vis. Och utmynna i den sanslösa ackordgång i de allra sista takterna som för kvällen verkligen lät som världens vackraste låt. Att folk i publiken grät öppet förvånade inte. Och jublet efteråt var öronbedövande.

Som inramning till detta verk hade Segerstam och orkestern mycket smakfullt valt Jean Sibelius teatermusik ”Scen med tranor” och hans sjunde symfoni. Samt Segerstams egen lekfulla symfoni nr 316 med titeln ”Happy tonechooseries in the summerfreetimes…”. Ett verk från 2017 som mitt i konserten skapade en jättelik klanglig plaskdamm för Rachmaninovs och Sibelius mera allvarsamma landskap att spegla sig i.   

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.