Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 22:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-georg-riedel-presenterar-sitt-snille-for-storband/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Georg Riedel presenterar sitt snille för storband

Georg Riedel framför nyskriven musik med Ekdahl/Bagge Big Band på Fasching. Foto: Björn Bergenheim/rockfoto

När Georg Riedel skriver tio nya stycken för storband finns hans välkända lekfullhet där, men också ett allvar. Och en dynamik som sträcker sig över långt mer än hans karaktäristiska melodier.

Att Georg Riedel skriver tio nya låtar för storband är ingen liten sak. Ekdahl/Bagge Big Band är ingen liten sak, de heller. Men det är inte nödvändigtvis någonting ”stort” som står på agendan kvällen för uruppförandet. Snarare visar Riedel och det namnkunniga bandet på stor dynamik.

De flesta sammanknippar förstås Riedel med melodier, som många också räknar till sina barndomsminnen. Och melodierna finns där, liksom igen och på nytt på en och samma gång.

Men dynamiken rör sig i många fler olika led. Det är melodiskt och harmoniskt. Tradition och egensinne. Lugnt och kraftfullt. Enkelt och svårt – inte minst.

För Riedels snille är delvis hans förmåga att presentera en idé så att den överlever sin egen process. Var han än började – vid basen, vid pianot, på tunnelbanan, i går, för åratal sedan – så lyckas han på något sätt alltid bevara essensen av sin kreativitet.

En massa tunga grejer drabbar honom naturligtvis på vägen mellan embryo och förlossning. Duke Ellington, till exempel. Och klassisk musik. Överhuvudtaget mycket som emotsäger att Riedels musik skulle vara specifikt svensk.

De tio styckena är lekfulla. Där finns enkel blues, och taktartsbyten som minner Riedel om hur han och de andra i Arne Domnérus orkester på gamla Nalen brukade utmana sin dansande publik.

Men det finns också ett allvar. Det är viktigt när det gäller Riedel. Inget direkt tungsinne, kanske. Men en resonansbotten och en kontext, som ibland överträffar själva musiken och snarare säger något om att vara människa i stort. Och i smått. Dynamiken igen.

Efter pausen ackompanjerar han själv sin välkända dotter, sångerskan Sarah Riedel, i en hyllning till sin gamla parhäst Jan Johansson. Därpå är han tillbaka vid noterna framför orkestern, som sin egen dirigent vare sig han tar i instrumentet eller bara i tanken.

Som i ett stycke, där han belyser andra sidor av Johansson än bara tolkningarna av svensk folkmusik. Eller i en av de sista låtarna, med musik av Riedel, text av Lennart Hellsing och med Sarah Riedel på sång.

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om Skúli Sverrissons musik för honom själv i duo med mästargitarristen Bill Frisell.