Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 19:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-ghostemane-skapar-primal-oreda-och-ateruppvacker-nu-metal/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Ghostemane skapar primal oreda och återuppväcker nu metal

Ghostemane är en hårdrockare mitt i den nihilistiska sydstatsrappen. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Som för att bevisa hur hiphoppen kan återanvända precis allt lyckas Floridarapparen Ghostemane i sin larmande oreda påminna om både Marilyn Manson och Limp Bizkit.

Noa Söderberg
Rätta artikel

Samtida hiphop kan vara bärare av vad som helst. Senast genom hajpade Lil Peep, som före sin död lyckades återuppliva 00-talets smäktande emopop. Plötsligt blev det logiskt, och extremt kommersiellt framgångsrikt, att lägga trapbeats över Avenged Sevenfold-låtar från 2003.

Den som blev perplex då har mer förvirring framför sig. Det har blivit dags att väcka en ännu mer stendöd subgenre: Nu metal.

Gärningsmannen Ghostemane är en tjugosjuårig hårdrockare från Florida. Med andlig grund hos chockrapparna Insane Clown Posse, musikaliska influenser från Slipknot och Nine Inch Nails och ett intresse för det ockulta har han slagit ned mitt i den nihilistiska sydstatsrappen.

Resultatet är, i sin inspelade variant, en mix av allt detta. Men på scen blir uttrycket enklare. Det är rapmusikens missanpassade kusin, nu metal, precis som vi minns den.

Ghostemane kliver på iförd bondagekedjor på överkroppen och armvärmare i nät. Med sig har han dj, trummis och gitarrist. De är inte sämre: Orange kalufser, stora gasmasker, svarta säckiga brallor.

Musiken låter som en larmande, ångfylld fabrik som gnisslande saktar ned. Gitarristen hamrar fram precis den sorts hardcoreinspirerade riff som gjorde tidiga Slipknot så lockande aggressiva. Samtidigt kastar DJ Parv0 in scratchningar och industriell trance. Ovanpå allt detta skriks och rappas det om vartannat. Rå, primal oreda.

När dynamiken sänks ekar det av Marilyn Manson, särskilt i akustiska ”My heart of glass”. En kollega säger att hon var här för tjugo år sedan och lyssnade på exakt samma sak. Jag tittar på publiken omkring mig och inser att hon inte är ensam om det.

Tyvärr hörs också delar av 00-talets nu metal-trend som till och med de mest övervintrade fansen vill glömma. Ghostemanes rappteknik påminner bitvis om Limp Bizkit-frontmannen Fred Durst. Ni vet, han som hade sperma som centralt texttema och hävdade att han dejtat Britney Spears.

Återstår att se om Ghostemanes återuppväckande av genren kommer generera liknande opportunister även denna gång. Hoppas inte.

 

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om ett tilltalande fokuserat Dark Funeral.