Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 05:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-girls-in-airports-lamnar-anstrangningen-till-lyssnarna/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Girls in Airports lämnar ansträngningen till lyssnarna

Girls in Airports låter musiken vila i klang och rytm. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Till och med när danska Girls in Airports släpper in spräckjazzen håller de tillbaks i en sorts stilisering av sitt sound. Det mesta som sker är så diskret att det riskerar att gå förlorat.

Rätta artikel

Det danska bandet Girls in Airports spelar en musik som påminner om viss så kallad postrock, kanske närmast The Sea and Cake från Chicago – fast utan sång. I stället har de två man med saxofoner och klarinetter i fronten, plus keyboard, trumset och slagverk. Ingen dedikerad basist, vilket ju i princip bereder plats för såväl olika sorters keyboards som basregistret hos trummorna.

Men likt krautrockbandet Neu! – i sin tur en inspirationskälla för mycket av postrocken – fyller inte Girls in Airports nödvändigtvis ut det utrymmet vare sig klangligt eller funktionellt. Snarare håller de hårt på sina givna positioner, så pass att de långa stunder knappt uttrycker någon individualism överhuvudtaget.

Det är sannolikt ett medvetet drag. Genom att sätta ensemblen framför enskilda musiker anknyter de till pop och kammarmusik – men också till cooljazzen, med dess jämna, oaffekterade rytmik och välregisserade harmonik.

Till och med när den danska kvintetten går som längst åt motsatt håll och till och med släpper in lite spräckig frijazz är det som om det föll inom ramarna för en övergripande plan, där allt till syvende och sist faller tillbaka på gruppsoundet och kompositoriska linjer. Även andra stilar passerar revy, men sammantaget blir musiken snarast ett slags stilisering av sin egen sammansättning, liksom hejdad i ett visst, kontrollerat skede.

Effekten är inte ointressant, men rör sig ofta över gränsen för vad man skulle kunna kalla för- och bakgrundsmusik. Det senare i kombination med bandnamnet leder naturligtvis tanken till Brian Eno och hans album ”Music for airports”.

Men det är egentligen inget särskilt ambient med Girls in Airports musik. Den handlar mer om att saker och ting ofta sker så diskret att man som lyssnare måste anstränga sig i proportion till hur lite musikerna förefaller ta i. Det kan gå förlorat; man känner ingenting. Men emellanåt är det också rätt läckert i sin vila i klang och rytm.

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om Johan Lindströms sätt att spela på understatement.