Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Glasvegas har utvecklats i det lilla

James Allans röst skulle kunna fylla vilka tomrum som helst, men hans ödmjukhet passar bättre för den här inte så storslagna inramningen.
James Allans röst skulle kunna fylla vilka tomrum som helst, men hans ödmjukhet passar bättre för den här inte så storslagna inramningen. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Tio år efter att Glasvegas gick sitt varv i hajpmaskineriet står den svenska publiken trofast kvar, medan bandet har blivit allt tajtare men inte mindre sympatiskt.

3

Konsert

Glasvegas

Scen: Mosebacketerrassen, Stockholm

 

 

Redan under soundcheck på eftermiddagen lägger Glasvegas sångare James Allan upp ett meddelande på Instagram där han kallar Sverige för bandets ”andra hemland”. Den här kvällen bjuder Stockholm till och med på väder som varje britt borde kunna känna sig hemma med – mulet och några regnstänk. Precis som hemma i Glasgow.

Men så är vi också ett ovanligt trofast folk när det gäller popkultur. Där andra sliter och slänger är vi popkulturella hoarders som håller kvar vid artister som andra sedan länge övergett.

Det gäller inte minst Glasvegas. Skottarna gick ett par varv i hajpmaskineriet i samband med debutalbumet, men spottades ganska snart ut. En process som i dag är en lika självklar del av populärmusiken – ”we build ’em up and knock ’em down” som brittiska musiktidningen NME tryckte på t-shirts när dess makt var som allra störst – som James Allans klassiska biker-läderjacka.

Läs också: Glasvegas firar tio år i Sverige

Tioårsjubilerande Glasvegas har inte längre någon häftig jättevåg att surfa på, men det hindrar inte bandet från att hitta en egen liten vik – eller terrass i det här fallet - där de kan vara sig själva, samla ny kraft och, i det lilla, utvecklas till ett allt tajtare litet band. Visst är det fortfarande debutalbumets största sånger som slår hårdast, men de har successivt och ganska småskaligt byggt på och ut repertoaren så att den har få dalar.

Deras refränger låter fortfarande ibland som att de vill, och kanske borde, framföras på jättearenor, men samtidigt är deras närmast diskbänksrealistiska texter om socialarbetare inte så väl anpassade för stora gester och uppskruvade tonlägen. Även om James Allans kraftfulla röst verkligen skulle kunna fylla vilka tomrum som helst är han samtidigt så ödmjuk och lågmäld att den här inte så storslagna inramningen känns som klippt och skuren för honom. 

Det finns något väldigt sympatiskt med den här konserten. 

Läs fler recensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Sudan Archives låter som Erykah Badus naturliga arvtagerska.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.