Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 03:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-gretchen-peters-country-blir-som-en-litterar-afton/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Gretchen Peters country blir som en litterär afton

Gretchen Peters ser ut att föredra positionen vid sidan av countryns stjärnkult. Foto: Kristin Blid

Som låtskrivare hör Gretchen Peters till countrymusikens mest framgångsrika, men som soloartist mer i skymundan har hon en annan frihet att berätta och ta ställning.

Rätta artikel

Gretchen Peters har en bra röst, är en god berättare och en mer än utmärkt låtskrivare. Som sådan har hon levt gott i Nashville sedan hon flyttade dit på 80-talet. Hon har levererat hits åt bland andra Shania Twain och Trisha Yearwood och i många år skrivit ihop med Bryan Adams. Men hennes egna skivor säljer blygsamt, och hon har inga stora streamingsiffror att skryta med.

Den krassa orsaken är såklart att hon aldrig lyckats se ut som en countrystjärna ska göra; inte tillräckligt ung, inte konventionellt tjusig nog, inte möjlig att paketera kommersiellt.

Det är som det är med den saken.

Men efter att ha lyssnat på henne en stund tänker jag att hon nog föredrar den här positionen, för den skänker ju också en frihet att berätta andra historier om landet hon kommer ifrån och att ta ställning för det som är gott. Även om inte gjort våld på sig själv som låtskrivare finns det en annan tyngd i sångerna hon skriver åt sig själv.

Precis som när hon sist var i Stockholm, för arton år sedan, ackompanjeras hon av Barry Walsh på piano och dragspel. Då var de gifta med andra, men efter den där turnén gifte de sig med varandra istället.

– That’s what proximity can do, skämtar hon, och det är uppenbart att närheten existerar även på det musikaliska planet. De är väldigt samspelta och stämningen i lokalen är sådär trygg som den nästan bara kan bli sällskap av amerikanska traditionsmusiker.

Hon har en stor katalog att hämta sånger ifrån, men många kommer av naturliga skäl från den senaste ”Dancing with the beast”. Som det låtskrivarproffs hon är skriver hon ofta från påhittade karaktärers perspektiv, och ur helheten strömmar ett korus av röster och erfarenheter.

Ofta liknar sångerna nedkokta noveller, som ”The boy from Rye” om den första tonårsförälskelsen, eller den mer samtida och apokalyptiska ”Lowlands” om USA efter Trump.

Jag hade velat slippa allsången till Jagger/Richards gamla ”Wild horses” mot slutet, och makens solonummer på piano var inte heller så kul, men på det stora hela liknade konserten mer ett slags litterär afton. Karaktärerna och berättelserna lever vidare i huvudet nu när musiken tystnat.

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om Cordovas extrema skicklighet och kärlek till musiken.