Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-hatari-forvaltar-sin-gimmickartade-aktivism-fran-eurovision/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Hatari förvaltar sin gimmickartade aktivism från Eurovision

Isländska Hataris båda sångare gestaltar två extremformer av manlighet. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Visst är det mycket aktivism i luften när det isländska Eurovisionsschlagerbandet Hatari spelar i Stockholm, men den erotiska energin mellan de två frontfigurerna betyder mer.

Isländska Hatari ser ut att bli ett av få band som lyckats vara med i Eurovision Song Contest (ESC) utan att stämplas för evigt. Förmodligen på grund av deras väldokumenterade stöd för Palestina.

Man kan diskutera om det är effektiv aktivism att vifta med en flagga i green room, men de lyckades åtminstone peka på det bisarra i tävlingens ambition att vara opolitisk när den samlar ett Europa som kokar av politisk polarisering för att sjunga glada sånger mitt i Mellanösternkonfliktens epicentrum. Hatari signalerade, kort sagt, något helt annat än jippo.

Även deras gimmickartade antikapitalism är förvånansvärt effektiv. Konserten inleds med att en datorröst läser ett tiopunktsprogram. Det är mest kvasiintellektuellt ordbajsande, men det binära upprepandet av ”produktionsmedel” och ”makt” skapar ändå en subversiv energi.

Det passar som hand i handske med deras nyversion av klassisk tysk syntmusik. Hatari har barskheten från DAF, svänget från Kraftwerk, melodierna från Rammstein och distorsionen från industriell techno. Samtidigt vet de att en modern poprefräng sällan gör saken sämre.

Skriksångaren Matthías Haraldsson tittar stint ut i publiken, med tomma ögon som ändå spänner blicken i varenda en. Han ser ut som ett livrätt nyfött barn och en auktoritär krigsherre på samma gång. Skönsångaren Klemens Hannigan slingrar sig som en ål omkring honom.

Den erotiska energin dem emellan, mötet mellan två extremformer av manlighet, är central. Nalens tajta klubblokal dryper av svett. ESC-opportunisterna verkar inte ha några problem att locka medelålders syntpuritaner.

Det är rörande att se, även om det publikfriande flirtandet med svenska referenser ibland blir väl billigt. Som när en cellist bjuds upp för att spela ”Värmlandsvisan”. Men när ett fejkat ”Rapport”-inslag förklarar att allt liv kommer dö ut i morgon på grund av klimatkrisen, att svensk exportnäring hade hoppats på tio år till och statsminister Greta Thunberg deklarerar att vi får skylla oss själva, följt av dystopiska Eurovisionhitten ”Hatrið mun sigra”, är det svårt att inte le.

 

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur Seinabo Sey briljerar på Gröna Lund.