Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-helmets-fodelsedagskalas-ar-sa-generost-att-det-blir-mastigt/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Helmets födelsedagskalas är så generöst att det blir mastigt

Page Hamilton har satt ihop ett nytt Helmet för att fira trettioårsjubileum. Foto: Wai Kei Fung/Rockfoto Bildbyrå AB

Trettio år efter debutsingeln jubilerar Helmet genom att spela trettio låtar per kväll i trettio europeiska städer. Och visar att dagens rytmsektion inte riktigt matchar den ursprungliga.

En gång för ganska länge sedan skrev och sjöng Page Hamilton i ”Unsung” om att det just då, under det tidiga 90-talet, var alldeles för tråkigt att dö ung.

Cirka tjugosju år senare berättar Helmets sångare och gitarrist, med ett snett grin över ansiktet, från Krakens scen att någon kallat honom en ”frånskild patetisk förlorare”.

Tiden går, kan man väl konstatera. Till exempel är anledningen till att bandet är ute på den här turnén att inte mindre än tre decennier passerat sedan debutsingeln släpptes. Även om det, rent personellt, var ett helt annat band då: bara Hamilton är kvar från originalsättningen.

Ska man vara positiv – det är ju kul att gå på kalas – är Helmets trettioårsfirande, där de spelar trettio låtar från hela karriären varje kväll i trettio olika europeiska städer, väldigt generöst. Man får liksom hela paketet: bubbel med tilltugg, trerättersmiddag, tårta och vickning.  

Tillsammans med Dan Beeman och Dave Case bildar Hamilton en enad front av hardcore-röj samtidigt som Kyle Stevenson obönhörligt bankar på trummorna bakom dem. Hamiltons intresse för och kärlek till Sonic Youth och jazz gör också att man, på ett bra sätt, aldrig riktigt vet var Helmet ska hamna. Låtar som ”Driving nowhere” och ”Red scare” börjar som till synes ganska raka hårda rocklåtar, men flyter ut i långa och intrikata oväsenskaskader.

Samtidigt blir kalaset, hur oförutsägbart och kul det än må vara i bitar och stycken, väl maffigt och omfattande till slut. En speltid på en bit över två timmar är i mastigaste laget när man betänker att Hamilton, trots allt, aldrig riktigt har hittat fullgoda ersättare till det ursprungliga Helmets rytmsektion med John Bogdan och John Stanier. Friktionen mellan Hamiltons fria gitarrspel å ena sidan och Bogdan och Staniers tunga bas och trummor å den andra tände gnistor då som han inte fullt ut lyckas återskapa 2019.

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Band of Horses har fortsatt att skala av sina låtar ned till stammarna.