En bit in I De La Souls konsert undersöker Trugoy hur gammal publiken är. Vi uppmanas jubla när vår åldersgrupp ropas upp. För de allra yngsta åldersgrupperna håller det glada tjoandet en ganska jämn nivå, sen kommer 26-35 och nivån höjs. Vid 36-45 (en grupp som Trugoy beskriver som ”alla föräldrar som får en chans att komma ut lite”) och 46-55 är jublet som allra störst.

Gods of Rap – paketturnén som De La Soul gör tillsammans med Public Enemy och Wu-Tang Clan – skulle kunna beskrivas som en ren nostalgitripp för åldrande hiphoppare, en sorts motsvarighet till hårdrockens Sweden Rock. Skillnaden ligger väl främst i att Gods of Rap verkligen presenterar sin genres allra, allra största. Hade man slängt med Dr Dre och eventuellt också Three 6 Mafia i paketet hade man täckt in så gott som alla de viktigaste pionjärerna under hiphoppens drygt femton år långa guldera från mitten av 80- till sent 90-tal. Särskilt om man betänker att DJ Premier, kanske erans med rätta mest älskade producent och dj, värmer upp publiken mellan konserterna.

På en kväll med så hög nostalgikänsla är det logiskt att De La Soul inleder, på den kanske minst åtråvärda platsen i programmet. Eftersom New York-trion är den av artisterna här som i högst utsträckning faktiskt fortsatt utvecklas och prestera även i nutid. Trugoy, Posdnuos och Maseo har en rätt behaglig självdistans, vilket ovanstående undersökning vittnar om, och gör en något rörig, men charmigt uppsluppen, konsert.

Värre då med Public Enemy, numera mer eller mindre bara Chuck D med inhyrda musiker. Chucken, 59 i sommar, är för all del i relativt bra form och mässar mäktigt fram sin rap. Tyngdpunkten ligger dessutom på låtar från framför allt gruppens fyra första album – har någon annan artist inlett karriären med fyra lika förkrossande bra album på raken förresten? – som presenteras i högenergiska medleysjok. Det borde liksom kunna lyfta, i stället blir störningsmomenten för många, pauserna för utdragna och skillnaden mellan å ena sidan frånvarande originalmedlemmarna Flavor Flav och Terminator X, å den andra nuvarande sidekicks, alltför tydlig och besvärande.

Wu-Tang Clan kommer till Skansen utan Method Man, som ville ha bättre betalt, och avlidne Ol’ Dirty Bastard, som ersätts av sin son, så klart kallad Young Dirty Bastard, men är betydligt mer på tårna än de senaste gångerna jag sett kollektivet live. Låtmaterialet är som alltid utmärkt men det framförs med en professionalitet som ibland har saknats på scen. Möjligen har lite av den kaotiska energin från förr gått förlorad med åren, men den går att koppla på ibland också – inledande ”Bring da ruckus”, en vacker ”Tearz” och en hård ”Wu-Tang Clan ain’t nuthin ta fuck wit’” värmer upp i det kalla majregnet.

Dessutom bjuder klanen på kvällens kanske finaste och mest hjärtevärmande stund när RZA berättar att det numera finns ett kvarter döpt efter gruppen i hemtrakterna på Staten Island och sedan vänder sig till sina gamla vänner i gruppen och, i förbifarten, konstaterar: ”we’ve made it, huh?”.

Läs mer: Fler konsertrecensioner från DN

Läs mer: Fler texter av Mattias Dahlström