Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-historien-kommer-att-ge-idealisten-stefan-sundstrom-ratt/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Historien kommer att ge idealisten Stefan Sundström rätt

Stefan Sundström framträdde ensam med sina gitarrer i Gävle Teater. Foto: Sandra Wärn/Rockfoto

Han ger sig inte, Stefan Sundström, under 30 år har han kostat på sig att vara den stundvis naiva idealisten som drömmer om en bättre värld. Någon måste ju göra det, skriver DN:s Po Tidholm.

Nog är det ändå underligt att ingen tv-producent fattat att Stefan Sundström hade kunnat göra samma karriärresa som till exempel Plura, fast kanske med lite uppbygglig substans istället för ofokuserad matlagning med halvfulla halvkändisar. Sundström hade kunnat prata odling, ekologi, klimat, punk och spelat en och annan låt. Men kanske är han för vänster. Eller själv ovillig att göra sig till en seriefigur. 

Läs mer: Stefan Sundström: Ha panik! Släpp chipspåsen och strejka! 

De senaste åren har Stefan Sundström spelat med band, turnerat med Mitt i naturen-killen Martin Emtenäs i en Riksteaterproduktion om natur och miljö och inte minst gett ut böcker om självhushåll, fiske och tomater. Men på sin turnépremiär i Gävle är han ensam på scenen och gör sin grej, varken mer eller mindre. Inte mycket snack, gammalt och nytt, inte allt för välrepeterat och sen någon önskelåt mot slutet.

Det känns lite snopet ändå, särskilt eftersom han just gjort en av sina finaste skivor som dessutom – den heter ändå ”Domedagspredikan” – går att prata en del om. Stefan Sundström var tidig på Instagram och rör sig genom tillvaron som vore han en hungrig student. Ständigt i rörelse verkar det som, på väg att upptäcka något eller lära sig något nytt. 

Texterna han sjunger under kvällen är i sina bästa stunder derivat av lärdomar och erfarenheter, som fina ”Blonde” om Marilyn Monroe, gamla låten ”Onda barn” eller nya ”Bara va en del”. Han gör dem så fint och nedtonat, men han vore inte Stefan Sundström om han inte också drog igång någon av alla dessa ändlösa sexfantasier om ”Sabina” med trutig mun och skrovlig röst. 

Det är inte min favoritinkarnation av denna artist. 

Men en sak jag tänker på är att han inte gett sig. Ända sedan jag hörde honom för första gången någon gång för snart trettio år sedan har han kostat på sig att vara den stundvis naiva idealisten som drömmer om en bättre värld. För att någon alltid måste göra det. Under långa perioder av Sundströms karriär har den inställningen framstått som fånig, men historien kommer givetvis ge honom rätt. 

En annan sak som slår mig är att Lars Winnerbäck stal sitt språk och tonläge från Stefan Sundström en gång för länge sedan. Och att tjuven ifråga kommit undan alltför lindrigt. 

Läs fler av DN:s konsertrecensioner här