Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 21:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-hypnotisk-ormtjusarkraft-nar-philip-glass-tolkas-pa-malmo-live/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Hypnotisk ormtjusarkraft när Philip Glass tolkas på Malmö Live

Bild 1 av 2 Dirigenten Karen Kamensek leder Malmö Symfoniorkester på Malmö Live.
Foto: Jesper Berg
Bild 2 av 2 Dirigenten Karen Kamensek leder Malmö Symfoniorkester på Malmö Live.
Foto: Jesper Berg

Dirigenten Karen Kamensek leder Malmö Symfoniorkester i ett framförande av Philip Glass fjärde symfoni som jag aldrig riktigt kommer att återhämta mig från, skriver DN:s Johanna Paulsson om konserten från Malmö Live. 

Dirigenten Karen Kamensek kommer oväntat in med fusklapp i halvtid och meddelar publiken att det står 3-0 till Malmö FF i Skånederbyt. Sedan leder hon ett framförande av Philip Glass fjärde symfoni som jag aldrig riktigt kommer att återhämta mig från. Det beror framför allt på att Kemensek utnyttjar tolkningsutrymmets möjligheter på ett sätt som är självklart när det kommer till gamla stötar som Beethoven, men sällsynt när det gäller mer samtidsnära musik. 

Glass fyra är komponerad 1996 och hämtar inspiration från det andra albumet ”Heroes” i David Bowies (och Brian Enos) Berlintrilogi. Men detta är förstås något helt annat än när dagens popartister sjunger Bowielåtar kompade av symfoniorkester. De sex satserna bär namn efter spår på skivan, men Glass har på ett betydligt mer abstrakt sätt arbetat in fragment och idéer i den musikaliska väven och den egentliga förebilden är snarare Bruckner. Inte minst öppningssatsen bär något av den österrikiske senromantikerns harmoniska signatur och i sina memoarer ”Words without music” berättar Glass att han upplevde att hans musik fick rätt sound först när han hörde den framföras av Bruckner Orchestra Linz. 

Nog är det underligt att exempelvis Kungliga Filharmonikerna i Stockholm aldrig lär har spelat någon av Glass symfonier. Särskilt som det är modern musik som så elegant anknyter till såväl en populärkulturell ikon som en senromantisk konserthusfavorit. Men precis som när Brahms avfärdade Bruckners musik som ”symfoniska boaormar” finns alltid en viss kvävningsrisk i det cirkulärt spinnande flödet som lätt kan infinna sig hos Glass. Ändå är det just denna omslutande egenskap som Kamensek vänder till musikens fördel. Inte minst när hon låter Malmö Symfoniorkester ta sig an den febriga exotismen i ”Abdulmajid”-satsen med hypnotisk ormtjusarkraft. Att det episka och svällande draget är överordnat den amerikanska minimalismens monotona fotarbete blir tydligt för att hon låter instrumentgrupperna frilägga musikens många skiftningar och skikt på ett sätt som suddar bort den cykliska déjà vu-känslan. 

Med runt 45 minuters så här väldisponerad speltid kan Glass utan tvekan ta upp kampen med repertoarens förhärskande 1800-talsgiganter. Camille Pépin (född 1990) får samtidigt ovanligt mycket sagt på bara tio minuter. ”Vajrayana” från 2015 är fransyskans genombrottsverk och omsätter den buddhistiska lärans fem element – jord, vatten, eld, luft och rum – till lika många satser med skiftande temperament. Musiken rör sig mellan det skira och det upptrissat kraftfulla i en högst personlig syntes mellan impressionismens drömska stämningar och minimalismens pådrivande rytmer med distinkta accenter och ett surrande sus. Som om en insektssvärm plötsligt drog fram likt en wagnersk valkyrieritt.

Med klassicistiskt decimerad styrka, spänst och dynamiskt detaljarbete lyfte MSO därefter fram Mozarts flöjtkonsert nr 2 ur skuggorna med välmeriterade flöjtdiplomanden Chloë Vincent som solist. Verket skrevs ursprungligen för oboe och framförs så pass sällan att det kändes som en frisk 1700-talsfläkt före paus.

Läs fler recensioner av Johanna Paulsson.