Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 16:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-hypnotiskt-mastarmote-mellan-tony-allen-och-jeff-mills/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Hypnotiskt mästarmöte mellan Tony Allen och Jeff Mills

Magnetiska mästare i Malmö: Tony Allen och Jeff Mills. Foto: Jesper Berg/Rockfoto

När de två, djupt olika dansmusik-hjältarna Jeff Mills och Tony Allen möts på scen blir det mycket mer levande och magnetiskt än på skiva. DN:s Noa Söderberg delar ut högsta betyg. 

Det är verkligen två giganter som möts. Den revolutionära, funkiga Detroittechnon som fascinerat omvärlden med sina afrofuturistiska drömmar i över 30 år har inget tydligare ansikte än Jeff Mills. Tony Allen var trummis åt Fela Kuti och uppfann där den västafrikanska jazz/folkmusik-kombon afrobeat, som även den har gått på kreativ export sedan dess.

På pappret står de i varsin ända av dansmusikspektrat. Digitalt och analogt, dj:n och instrumentalisten. Ändå blir giftermålet naturligt, eftersom de delar ett grundläggande förenande uttryck: repetition. En typisk afrobeatlåt bygger på ett enkelt meloditema som långsamt ändrar skepnad med hjälp av fler och fler lager, och på så vis skapar en hypnotisk indragning. Den som varit på vilket technodansgolv som helst känner igen idén.

Låtarna gestaltar livet som en lång ström av varande, där försök till kontroll och överblick är meningslösa

På duons debut-EP från förra året tog Allen ledningen så till den grad att Mills ibland knappt märktes. Det lät ändå trevligt, men var något av en besvikelse. De två fick aldrig riktigt chansen att verkligen mötas. På scen är det annorlunda. Här är allt improviserat, och Mills beslut att spela ”non sync” – det vill säga att trummaskinerna inte styrs efter en fast grundpuls utan kan sväva iväg som riktiga instrument – gör att han hamnar på samma planhalva som Allen och keyboardisten Jean Philippe Dary.

Stenhårda jazztechnobeats hackas upp till sina minsta beståndsdelar och kastas fram och tillbaka mellan de tre männen. Ena sekunden som värdefulla smycken, nästa som brinnande facklor som ingen vill hålla i. Mills går under smeknamnet ”The wizard” på grund av sin fingerfärdighet vid trummaskinen och dj-bordet, och allra häftigast blir det när det rytmiska hoppandet är så våghalsigt att han verkligen förvandlas till instrumentalist.

Hypnoseffekten djupnar i samma takt som samspelet görs alltmer massivt och svårpenetrerat. De svällande låtarna gestaltar livet som en lång ström av varande, där försök till kontroll och överblick är meningslösa. Konserten blir, i relation till sin inspelade förlaga, ett praktexempel på att musik är ett levande ting som egentligen aldrig kan fångas på band.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner, och fler texter av Noa Söderberg.