Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 13:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-isabelle-faust-makalost-innerligt-i-schumanns-sista-stora-verk/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Isabelle Faust makalöst innerlig i Schumanns sista stora verk

Isabelle Faust spelar Schumann på Göteborgs konserthus. Foto: Walti Hösli/Rockfoto Bildbyrå AB

Robert Schumann sökte sig i sin sista violinkonsert mot en punkt av absolut frihet och total tillit. En drömd idyll som Isabelle Faust med sitt makalöst innerliga spel och sina ”talande” fraseringar gjorde helt trovärdig, skriver DN:s kritiker Martin Nyström.

Rätta artikel

När Robert Schumann i ett överhettat tillstånd komponerade sin violinkonsert mellan den 11 september och den 3 oktober 1853 resulterade det i hans sista betydande verk. Därefter mattades han alltmer av den psykiska sjukdom som han bar på. Initiativet till violinkonserten hade tagits av den tidens främste violinist Joseph Joachim som saknade ett riktigt stort verk efter Beethovens violinkonsert: ”Må Beethovens exempel inspirera dig till att ur ditt rymliga lager frambringa ett verk för de stackars violinister som vid sidan av kammarmusik så grymt saknar upplyftande kompositioner för sina instrument, O underbare väktare av de rikaste skatter!”

Men Schumanns sjukdom fick Joachim, liksom Schumanns hustru Clara, att tvivla på verkets kvalité. Och tog dess originalitet för en svaghet. Violinkonserten gömdes undan för att skydda Schumanns rykte och uppmärksammades inte förrän 1937 av den då unge och geniale Yehudi Menuhin som såg den som den saknade länken mellan Beethovens och Brahms båda violinkonserter. På grund av sin judiska börd nekades dock Menhuin uppföranderätten av den nazistiska Riksmusikkammaren som istället gav den till Georg Gulenkampff som stod för uruppförandet i Berlin i november 1937 tillsammans med Berlinfilharmonikerna under ledning av Karl Böhm. Schumanns violinkonsert var tänkt att bli den ”ariska” ersättningen till Mendelssohns populära dito. Så blev aldrig fallet, och än i dag ses Schumanns violinkonsert som lite av en särling.

En av de som starkast promotat verket är violinisten Isabelle Faust. När hon i onsdags för första gången gästade Göteborgs konserthus, tillsammans med symfonikerna under ledning av Jukka-Pekka Saraste, förstod vi varför. 

Verket startar i ett mörkt och demoniskt d-moll som går över i ett ljust och lyriskt F-dur. Det sällsamma är att det aldrig blir en konflikt mellan dessa poler. Det mörka lämnas hän för alltid, lika förbluffande enkelt som när man säger ”Flyg fula fluga flyg och den fula flugan flög”. Här belyste Faust med sitt makalöst innerliga spel och sina ”talande” fraseringar hur Schumann i denna musik, kanske färgad av sin sjukdom, sökte sig mot en punkt av absolut frihet och total tillit. En drömd idyll som Isabell Faust gjorde helt trovärdig.